Middag den 14e Augusti...

Trotts att min magra sjukpenning sjunger på sista versen var jag på humör för en middag med gott vin här om dagen. Det är tur att vin inte är färskvara, för nuvarande inkomst medger inga inköp. Därför får några sparade flaskor sätta livet till. Finns en risk att både en och två flaskor som borde legat längre kommer få gå den vägen i höst, men vem vill gå törstig?

Herr Schimpans och V, utrustad med en flaska Grongnet Special Club 1998, dyker förbi vid sjusnåret och vi provar champagnen till en bit Morbier. Jag gillar den här typen av champange, med mognad i form av bokna äpplen, mogen ananas, torrostade jordnötter och nougat som gifter sig fint med ostens mjölkiga knäckighet, samtidigt som vinets syra och ostens sälta och fetma möts i en kärleksfull Boa Constrictor kram. Försvinnande gott.



Det andra vinet serverar jag blint och gissningarna hamnar tillslut i Södra Rhône-dalen, med kommentarer om kryddor och modern grenache frukt. Och liknande röster har höjts om detta vin förr vid olika tillfällen. Men även fast vinet har rejält med kryddighet och framförallt en tydlig vitpeppar-ton och en ganska så stadig kropp handlar det ändå mest om sammetsmjuk bärfrukt på det där obestämbara hallon, jordgubb, körsbärsviset som för mig är Pinot Noir.

2006 Escarpment Kupe, ifrån Martinborough producenten Larry McKenna är en personlig favorit när det kommer till Nya Zeeländsk Pinot Noir. Som sagts innan ett rejält kraftfullt vin för att vara en pinot, men helt och hållet befriat från knäckiga smörkola-toner, slapp plommonfrukt och alkoholsyltighet. Och förstås slipper man också typiska Marlborough drag som stjälkighet, gummi och brist på kropp och koncentration i munnen.

Så sent som för ett år sedan bjöd vinet, för att vara en Pinot på en ganska påtaglig och respektingivande tanninstruktur, den har smält in i frukten och är listigt gömd i en virvlande dans av silkeskjolar. Mäktigt bärig, kryddig och med läckra kaffelika rostade fat som inom några år säkert är perfekt integrerade. Elegans. Längd. Glädje.






Till hemlagde ravioli på rödvinsinkokt confiterat anklår, persilja och anklever i en krämig sås på kantareller är det här vinet en absolut fröjd. Och en ganska oschysst öppning för nästa vin för kvällen...

Bierzo är ett område som jag efter att ha provat vinerna från Descendientes J.Palacios beslutade mig för att jag ville prova allt jag kom över ifrån. Det är placerat på spaniens nordvästkust, i en skyddad bergsdal och vinerna som görs på druvor ifrån gamla Mencia stockar, ofta kring hundra år, blir i modern tappning härligt kryddiga, köttiga och lite aromatiskt blomparfymerade. Palacios viner påminner mig mycket om bra Norra Rhône syrah i en varmare tappning.

Tyvärr har det mesta andra jag provat ifrån området inte nått upp till mina klart höga förväntningar och har oftast mest varit överextraherat och platt. Exempelvis Losada och Gotín del Risc som åtminstonde tidigare funnits på monopolet.



2003 Castro Ventosa Valtuille Cepas Centenarias, är en present som är inköpt i Spanien. Personligen är jag väldigt skeptisk mot årgången även om jag tycker att den överlag känns mer lyckad i södra än i norra europa. Färgen är rostigt blodröd, intensiteten inte särskilt hög och doften kommer nog i ärlighetens namn inte riktigt till sin rätta efter en bra pinot. Här finns körsbär och lite kärniga färska plommon i en varmmogen smygvolatil stil som för tankarna lite åt den flaska Passopisciaro från 2005 som vi drack tidigare i somras. Inte defekt, inte dåligt, men säkerligen ändå årgångsmärkt.

Lyckligtvis finns här även en hel del kött, örter och blodig, järnig mineral samt rostade fat. De sistnämnda punkterna tar vinet i helt rätt riktning. I munnen är vinet knappt fylligt, frukten lite torkad och syrlig. Tanninen är kanske lite torra i överkant, men fokus är hur som helst på en läcker syra och kryddiga köttiga mognadstoner och ett mycket mineraliskt slut.

Till en ciderbräserad grissida med rödvinsky med ugnsbakade färska plommon, rotselleri och parmesan creme samt smörslungade bönor och kantareller gör sig vinet utmärkt. Koncentrationen och dess syrarika fokus blir till matvin på samma sätt som en mognad Bordeaux eller Côte Rôtie. Helt klart ett mycket gott vin som jag gärna vill prova i annan årgång.








Till desserten, en lakritsbrûlée med ananas inkokt i vitvin, kardemumma, kanel och jasminthé, har Herr Schimpans panikköpt en flaska 2004 Chateau Dereszla Tokaji Aszú 5 Puttonyos. Det är det mest spännade man hittar på Långholmsgatans allt annat än välsorterade Systembolag, vid sidan om en för tillfället slutsåld Castelnau de Suduiraut som annars hade varit ett förstahandsval. Kul med Sauternes som har tillräckligt med restsötma för en envig med en Brûlée och tillbehör.

Och Tokaji kan ju vara hemskt gott. Men jag har druckit fem flaskor av det här vinet där en har varit korkad, en odrickbart oren (kanske även korken som spökade här), två, varav den ena serverades denna kväll lite obehagligt volatil och alkoholstickig och till sist en som var alldeles utmärkt. I det sistnämnda fallet var vinet en fröjd av botrytis-aprikos och kryddor, honung, gula plommon och med en laser-lik syra som höll sötman i schack. I de två andra som inte var tydligt defekta drog det hela mycket mer mot bokna äpplen och volatila björnklister-toner av plommonkärnor och bittermandel. Gott i lagom dos, men här var det klart mer än vad som var på sin plats och slutresultatet blev varken elegant eller särskilt fräscht. Problem i anläggningen? Transport? eller så har jag haft otroligt mycket otur...

Lär inte köpa grisen i säcken fler gånger. Hade nog allra helst velat ha en flaska Geil Beerenauslese eller Sepp Moser Schilfwein för att låta mineraltonerna mingla med lakritsen.


Vi avslutar kvällen med att förundras över hur gott Alcool Blanc kan vara, denna gång i form av ett glas av La Gigognes Mirabelleplommon destillat. Nu återstår den olidliga väntan till nästa utbetalning av sjukpenningen.

Rött för utomhusbruk...

Sommaren fortsätter i ostadig takt och med med väder som varken vill ut eller in. Det får än en gång bli ut, närmare bestämt till Djurgårdsbrunn för parkutsikt och studier av en större flock kanadagäss på behagligt avstånd. Pefekt så här en halvmulen söndagskväll när det inte är trehundra dagsturister som slåss om kökets och serveringspersonalens tid.

Vi blandar förrätter och varmrätter till en mindre buffé med skinkor, carpaccio, grönsaker i olika tillstånd, gårdskyckling och grillat lamm med söta kryddor. Lite hummer och tonfisk slinker också med. Allt är vällagat och sommarfräscht.

Till detta två röda viner i olika men ändå oblyg stil som verkar ha funnits på en tidigare vinlista.

2002 Don Miguel Vineyard Pinot Noir, från Marimar Torres i Russian River Valley, kalifornien, har en roströdfärg med en del djupare blåröda reflexer.

I doften känns en viss mognad av. Pinotbärigheten drar mer mot jordiga hallon och jordgubbskompott än nyplockade bär och ekfaten och den lite knäcksöta kolaton som brukar finnas i den här typen av kalifornisk Pinot känns mer som en naturlig del av doften. Lite hängt kött och kryddor finns här också.

Tilltalande och nyanserat utan att på något vis vara superkomplext, med fin koncentration och lagom med tyngd i munnen på silkeslent mognat vis. Syran sticker inte på något vis ut, men ftersmaken ringer ut i elegant bärig och kryddig stil.

Känns som en ganska tilltalande ålder att dricka det här vinet i. Flaskan slinker ned av bara farten. Fortsättningsvis...

... blir det 2002 Mas La Plana, från Torres i Katalonien. Vingårdsbetecknad Cabernet Sauvignon som inte brukar göra bort sig. Färgskalan går i ett ungdomligare tecken än i föregående vin. Tegeltendenser finns i kanten, men kärnan är fortfarande djupröd och ogenomtränglig.

Doften bjuder svartvinbärssaft på det där lite fruktköttsstinna, hemgjorda och ofiltrerade viset, lite stjälkiga toner och massor av blyerts. Mognaden bjuder lite plommonsylt och blodigt kött. Det finns dessutom söta kryddor och en känsla av rökt paprika pulver á La Chinata! (nog för att vinet är spansk, men...), som faktiskt hur udda det än låter faktiskt är riktigt tilltalande.

I munnen är vinet knappt fylligt, med en väl inlindad strävhet och syra och ganska bra längd. Vinets solmogna frukt klarar både grillad skocka, paprika och att lammet kryddats med något slags variant på quatre épices. Samtidigt är alkoholen förhållandevis modest på 13.5 % och skenar inte iväg i smakmötet. Definitivt ett bra grillvin.

Kvällen avslutas med 2007 Cellar Selection Pinot Noir från Villa Maria. Trevlig om än lite enkel pinotbärig frukt i typisk N.Z stil, där munkänslan inte håller vad doften lovar. Typiskt för både Pinot och Sauvignon Blanc ifrån Marlborough i den här prisklassen tycker jag. Ett trevligt glas att läppja på när sommarnatten har lagt sig och det sprakar i den öppna spisen.

Quinta de Chocapalha Reserva Branco 2007

Har fortsatt att njuta av stockholms skärgård den senaste veckan och passade på att svänga ihop en paella. Till det valde vi ekat vitvin från portugal, med hopp om att få en bra balans mellan frukt, fat och gärna en nypa mineralitet. Sandra Tavares da Silva har i värmen i portugisiska Estremadura tåtat ihop åtminstonde en röd reserva på Touriga Nacional, Tinta Roriz (Tempranillo) och en skvätt Syrah, som inte gör bort sig i fruktintensiva sammanhang och bjuder mörka bär, kryddor och hysteriskt mycket choklad. Definitivt något att prova till BBQ.

2007 Quinta de Chocapalha Reserva White, är huvudsakligen Chardonnay, med en skvätt vardera Viosinho och Arinto. Chardonnay komponenten har spenderat 7 månader på fat emedan de andra två druvorna jästs och legat på jästfällningen i ståltankar.

Färgmässigt är vinet ännu ganska blekt, med lite halm och gyllengula inslag.

I doften är det helt klart ekfaten som dominerar, rostninen ger lite söta majslika toner och vanilj men utan att det blir kladdigt eller jobbigt. Därtill rökig mineral på det där portugisiska stendammslika sättet och fet men ganska diskret frukt i gula äpplen, citrus och lite omogen persiko stil.

Munkänslan är ganska fyllig, men läskande syra och en tilltalande liten beska håller helt klart vinet på banan och till en kryddig paella med grillade gambas sitter det faktiskt som gjutet. Den sydländska frukten är en välbehövlig buffert mot kryddor och skaldjurens sötma.

Att vinet kostar 139kr stör verkligen inte heller, borde köpa några flaskor att lägga undan till sen hösten och nästa sommar till samma ändamål.

En stund av total lycka...

Androuët, har under de senaste veckorna haft ett antal olika getostar av mer eller mindre obskyrt slag som komplement till det från första början ganska gedigna utbudet och eftersom getostarna verkligen är fantastiska under vår och försommaren så har vi glatt tagit alla tillfällen iakt att få oss små smakprover.

Att en sommar kväll kunna sitta nere vid Pålsundet och se solens sista strålar spela över vattnet är i sig inte en tråkig, får man därtill en lagom mogen getost, där kanten börjar bli slät och vaxgul, men kärnan ännu är vit och smulig som bjuder på fantastiska dofter av honung, bivax, blommor och örter blandat med de där källar och getdofterna samt en fantastisk nötig, karamellig och syrlig smak skriker kroppen att ett någorlunda sött vin skulle kunna vara den sista pusselbiten...

1995 Karl Erbes Ürziger Würzgarten Riesling Auslese**, är definitivt ett vin för jobbet. I sin ungdom hade det säkerligen varit i det sötaste laget, men även om sötman är påtaglig så är den säkerligen inte lika påträngande som de hade varit i ett yngre stadium. Doftens honung, bivax och petroleum, botrytis aprikos och kryddighet, mjuka guläpplighet och mineral är som hand i handsken för en getost med den här mognaden. Vinet har liksom osten mjukt integrerad men ändå livgivande syra och dansar kvar längs med tungan tills de sista honungstonerna ringt ut i sommarnatten.

Knappt trehundrakronor för en stunds total frid och lycka känns som en fantastisk investering. Emmylou Harris Spyboy liveskiva får agera sommarens soundtrack även denna sommar...
Skål!

Sommarviner del II

Sommarvins temat fortsätter. Blandad kompott vad gäller ursprung och druvor. Temat är fortfarande fatat och friskt.

2002 Château de Fesles Chenin Sec La Chapelle, är intesivt halmgult med gyllene och bronslika stick. Doften känns ännu ganska ung och knuten, rejält mineralisk och fatad, men fruktburken är det fortfarande lock på. Man kan ana lite ananas och bokna äpplen, men blint tror jag inte att Chenin Blanc hade kännts självklart. Färgen skvallrar mer än doften.

Munkänslan är slank och ganska hård. Frisk syra, mineral och relativt integrerade men ändå tydliga rostade ekfat. Fruktkaraktären är mer uppenbar än i doften, särskilt när vinet precis börjar mingla runt i munhålan.

Säkerligen hade det här vinet mått bra av en timme eller två i karaff och kanske ännu hellre några år till på rygg. Vill man däremot ha ett friskt och fräscht vin till lite grillad fisk en var juli kväll gör vinet absolut inte bort sig.




2006 Meerlust Chardonnay, är ett litet test. Jag brukar över lag föredra sydafrikanska vita viner över de röda. Exempelvis Raats Chenin Blanc i klassik och återhållsam stil samt frukt och ekbomben Rudera Robusto har med jämna mellanrum slunkit ned till belåtenhet. Dessutom har jag provat producentens bordeaux stylade Meerlust Rubicon i årgång 2003 med jämna mellanrum. Initialt störde rökigheten mig ganska mycket i det här vinet, men i takt med att det mognat tycker jag det draget blivit en del i en mycket trevlig helhet. Ryktesvis är efterkommande årgångar inte bra och har heller inte testats.

2006 Meerlust Chardonnay, är citrongult med en del gyllene inslag. Doften är rejält fruktig och fatig utan att för den sakens skull vara i flodhästsligan där många Australiensare, Amerikaner (båda kontinenterna) och andra Sydafrikaner ingår. Hade man varit fransman hade man nog ändå sagt "now zat iz what you call eh phet bast-ard" och blint skulle man ju inte placera vinet norr om Lyon. Här finns diskret persika, gula äpplen, lite ananas och smöriga, rostade fat och lite mineraliska inslag.

I munnen är vinet drygt medelfylligt med fin koncentration och tillräckligt med fruktig rondör för att linda in en pigg syra och nötiga fat.
Det är ett gott vin som kommer göra sig utmärkt till sommaraktiviteter. Både till mat och på egen hand.




Fat som fått sig en lättare rostning hittar vi i 2007 Monte Grande från Soave topproducenten Prà. Färgen är blekt halmgul med vissa inslag av djupare citrongula toner. Doften är stor och fet men samtidigt diskret på det där italienska viset. Citronskal, knappt mogna persikor, Golden Delicious äpplen och diskret vitblommighet blandas med mandellik fetma och diskret rostade fat bidrar med vanilj och mer nötighet. Därtill en mycket påtaglig och fräsch mineralitet.

Smaken är mycket ren, stadig utan att vara det minsta klumpig. Nästan gräddigt krämig med finstämd mineralisk persiko och äppelfrukt. Syran är väl infattad och mycket harmonisk.
Gjorde sig fint till en risotto på krondill, äpple och kamchatka krabba. Enda invändningen att alkoholen kanske kröp fram lite väl tydligt till sötman i rätten.

Sommarviner

Så här i sommartider gäller det ju att ligga på ett lager av bruksviner som skall passa till olika mer eller mindre spontana situationer som kan uppstå när hungern och törsten slår till i samband med sol, värme och natur. Rieslingar av varierad torrhetsgrad till klassisk finlemmad svensk sommarmat och som bersåvin. Tankjästa lätta godsaker i vit och rosenfärgad tappning, samt eftersom det trotts allt blir en hel del grill, lite tuffare viner.

För egen del brukar det bli en hel del rött i samma stil som posten under, samt när det vankas vitvin företrädelsevis ekade sådana och helst av den friskare sorten.

Vit bordeaux, moderna Loire viner, helst av Chenin Blanc, nya världen varianter av dessa, samt undantagsviner från de flesta av världens vitvinsproducerande områden. Här följer några hastiga presentationer.

2006 Château Rochemorin Blanc

Är ett av André Lurtons slott i Pessac-Léognan. Man arbetar med en mycket hög andel Sauvignon Blanc, ofta, som i det här vinet, till 100%.

I glaset bjuds ett blekt citrongult vin med lite gyllene och gröna stick. Doften är medelstor, med lite feta citrustoner, Sauvignon örighet, rökig mineral och därtill en rejäl släng vaniljstinn och nötig, rostad ek som tillsammans med Sauvignon Blanc-tonerna alltid får mig att tänka på något slags syrlig, osötad svartvinbärspaj.

Munkänslan har en viss fyllighet, frukten är ganska diskret och håller sig någonstans i trakten citron och gul grapefrukt. Men syran tar snart över rodret och i kölvattnet bjuds strama mineraltoner, med lite örtig och grapefruktlik beska av det där slaget som i systembolagets produktblad skulle anges som angenäm. Och trotts att ekfaten är allt annat än integrerade tycker jag att vinet har tillräckligt med fräschör för att det hela inte skall bli störande.

Vinet skulle säkert må jättebra av något år eller två på rygg, men har man inte tid och ro gör det sig utmärkt till grillad fisk och skaldjur med Salsa Verde och Papas Arrugadas vilken dag som helst.



2005 Château Limbourg Blanc

Är en lite tuffare bekantskap. En varmare årgång, men även en generös dos Sémillon.

Färgsättningen är djupare gul, med mer av de gyllene dragen och saknar gröna stick. Doften är fylligare och har mer djup. Addera gula frukter som färsk aprikos, nektarin, Signe Tillisch-äpplen och lite passionsfrukt. Likaså munkänslan, som för den delen inte förlorar god fräschör om än upplevs något mindre stramt. Även här skulle nog några år på rygg göra vinet större rättvisa, särskilt för ekfatens skull. Men man får i mitt tycke ändå ett väldigt trevligt vin för pengarna.

Vinet gjorde sig utmärkt till grillade pilgrimsmusslor, vit sparris och cidersmörsås.






2007 Cape Mentelle Sémillon Sauvignon Blanc

är en Australiensisk tolkning av den vita bordeaux-stilen på druvor som växt kring Margaret River i västra delen av landet.

Ett halmgult vin med gyllene toner. Doften är lite sluten och beter sig vobbligt. Hade säkert mått bra av att dekanteras, men eftersom jag provade vinet på krogen fick idogt vispande med glaset fylla den funktionen.

Efter en stund öppnar doften upp sig. Gula aningen bokna äpplen, limesaft, gröna Basset´s vingummin och en gummiton som vore det en Riesling från samma kontinent. Sauvignondelen, som utgör hälften av vinet bidrar med typiskt gröna toner, gräs, örter och ärtskott. Därtill finns en fatton, men den är inte av det där smäckra, rostade slaget och drunknar i mitt tycke bland övriga intryck som i sin tur inte känns helt förenliga och spretar vilt åt alla håll.

I munnen har vi till en början ganska mycket mogen gul frukt, därefter örter och en syra som är frisk men känns lite väsenskild ifrån ärtskott och vingummin. Helhets intrycket är mycket spretigt. Å andra sidan är vinet ganska ungt och behöver kanske bara lite tid. För egen del känns det för lång ifrån min smak för att jag skall betala 150kr för ett nytt försök.

Flera andra i sällskapet var dock väldigt förtjusta och risken är väl att jag är oskäligt elak eftersom det inte föll mig i smaken karaktärsmässigt. För egen del satsar jag även fortsättningsvis på ren Sémillon i Hunter Valley stil om jag skall dricka vitt från känguruland.




Ps. Är man sugen på en ekad Sauvignon Blanc med rejäl frukt skulle jag vilja rekommendera 2007 Ojai McGinley Vineyard Sauvignon Blanc, kanske inte klockrent prisvärde i dagsläget, men jag tycker ofta att amerikanska viner behöver några år för att uppvisa komplexitet. Det är i allafall ett schysst vin med intensiv, ren och fräsch frukt och en ganska återhållen släng ek. Gott. ds.

Medelhavsviner

Under den gångna helgen har vi hunnit med rödvin ifrån två utav de populärare resmålen i Medelhavet, nämligen 2005 Passopisciaro från Tenuta di Trinoro på Sicilien och 2005 Àn från Anima Negra på grisfestens och den moderna charterturismens mekka, Mallorca.

2005 Passopisciaro, är hundra procent Nerello Mascalese, en gammal inhemsk siciliansk druva som fört en tynande tillvaro eftersom den inte mognar förr än i november. Vingårdarna ligger utspridda längs med Etnas sluttningar på mellan 600 och 1000 meter och skördades under andra halvan av november månad i takt med de olika vingårdarna mognade.

Vinet finns för tillfället i beställningssortimentet och beställdes efter smakprov utav årgång 2006 på Vinbaren och Terrenos Vinotek.

2005 Àn, är huvudsakligen baserad på den inhemska druvan Callet till vilken tillsatts en mindre mängd av de likaledes inhemska Mantonegro och Fogoneu. Vinet finns i årgång 2006 via dolt beställningsnummer, Vinovativa importerar.

Och så till glasen...

2005 Àn, har en färg som är klippt och skuren för ett vin från en producent som kallar sig den svarta själen. Det är djupt blodrött med nästintill svarta inslag av levrat blod, och lämnar tunga karmosindraperier mot glasets väggar.

Doften är stor med en viss känsla av värme och mognad, massor av nymald svartpeppar, varm mörk körsbärsfrukt, lite torkade blommor, örter, grillat kött och blodig mineral i en vagga av rejält rostade ekfat som ger kaffe, vanilj och quatre épicé.

I munnen är vinet något hack under fylligt, med livgivande syra och bestämd men ganska mjuk tannin i soldränkt stil. Koncentrerad, läskande körsbärsfrukt spelar biroll till vinets örtiga drag och de ännu inte helt integrerade faten som känns som en liten beska strax innan eftersmaken och även banar väg för en lite alkoholeldig känsla.

Men eftersmaken är mycket lång och mycket god och något eller ett par år till på rygg lär göra detta till ett perfekt grillvin. Även om det är klart modernare och flörtigare går mina tankar till Mastroberardinos ofta ljuvliga Radici Taurasi och kanske hamnar vi ännumer åt det hållet när vinet fått några års mognad till.






2005 Passopisciaro, är en betydligt blekare historia, färgen är körsbärsröd med lite purpur stick och inte i närheten av samma intensitet som föregående vin. Inga problem att se igenom vinet om man vinklar glaset.

Doften ger, särskilt med tanke på provsmaket av den senare årgången en viss oroskänsla. Här finns samma typ av lite parfymerade likörlika körsbärs och hallon frukt, men där 2006 även bjöd på syrliga aprikoser och plommon finner vi här ett inte helt behagligt drag av gula lite omogna plommon med väl intensiv kärnig bittermandelkaraktär som till och med sträcker sig till en aning Salubrinstickighet. Oxidation? Förtida död pågrund av dålig hantering? Dålig flaska eller helt enkelt en tunnelperiod? Man hittar även nypon, violer, varma minerlatoner och ganska diskreta kryddiga fat, men det hela känns lite... Stumt.

I munnen beter sig vinet lite på samma sätt. Fruktkaraktären är trevlig, mycket läskande och slank och elegant på det där moderna viset. Finlemmad tannin finns här, men känns även den lite stum. Det är först innan eftersmaken som vinet lägger i en högre växel och bjuder på några sekunder av silkig koncentration innan det rinner ut i behaglig bärig och fatig eftersmak. Det ger åtminstonde mig ett hopp om att vi bara är i en tunnelperiod. Trottsallt har man varit med om mindre givande historier i samma prisklass, särskilt norra rhône syrah som helt enkelt inte vill några år efter skörden.

Jag brukar inte läsa Allt om Vin, men ögnade ändå igenom deras bilaga med provning av beställningssortimentet. Domen lät något i stil med överextraherad, volatil och groteskt överprissatt. Och det är klart, om vinet smakar så här så måste man ju instämma. Det har däremot fått fina betyg både här och var och 2006 var om än eget, alldeles strålande. Definitivt extraherad, definitivt lite åt det volatila hållet, på samma sätt som jag ofta tycker Nebbiolo och moderna, fatade barbera viner är det. Överhuvudtaget får jag ganska mycket piemontevibbar av vinet, som ett slags Nebbiolo, Barbera, Pinot Nero tapping i mycket modern, extraherad men ändå väldigt fräsch stil. Fruktkoncentrationen, den läskande syran och aprikoskänslan för även tankarna till 2004 Petite Rousse, Tim Spears syrah vin från kalifornien även om det här känns aningen mindre udda. Och har även lite samma integrerade fatkaraktär som påminner om Zhengshan Xiaozhong, äkta lapsang te med behaglig rökighet, sötma och finstämd krydda. Den senare årgången skulle jag gärna ha ett antal flaskor av.

Middag på Mondän den 16e Juni

Med anledning av att sommaren verkade ha beslutat sig för att göra comeback under tisdagen hann vi med en liten middag på Mondän och hann prova några nya flaskor de fått in ifrån en av mina favoritimportörer, nämligen Wine Trade.

En bakad röding med blomkålscréme, pepparot, äpple och dill kändes ju som klippt och skuren för några droppar ifrån Alsace och då både en Pinot Gris och en Riesling fanns att tillgå blev det ett glas av vardera.

Vinerna kommer ifrån producenten Domaine Barmès Buecher som är baserad i Wettolsheim i södra Alsace och har rankor i Grands Crus som Hengst och Pfersigberg och bekanta lieux-dits som exempelvis Herrenweg. Man bedriver biodynamisk och ekologiskt certifierad odling och vinmakeri och arbetar med låga uttag.

2006 Riesling Herrenweg, är vackert citrongul med lite guldgrön skiftning. Doften är mycket klar, ren och samtidigt silkeslent sötfruktig med gula äpplen, limeskal, persika och mogen ananas. Blommighet i form av akaciahoung och en finstämd jasminton samsas med petroleum och uppfräschande pepprig mineral.

Munkänslan är nästan torr och mycket elegant sötfruktig. Syran är livgivande och så pass integrerad i den mjuksöta fruktkaraktären att man nog blint gissat att vinet hade ett antal fler år på nacken. Tycker man att Riesling-viners största förtjänst är stram syra som får tandrötterna att dansa tango så kanske man bör titta åt ett annat håll, men gillar man mogen alsacefruktighet så är det här ett ovanligt nätt och elegant exemplar sett till balansen mellan frukt, fyllighet och petroleumkaraktär.

Till en rätt som har sötma i form av blomkålscreme, äpple och lite busigt stark pepparot att linda in känns det här helt rätt.



2004 Rosenberg "Silicis" Pinot Gris, är betydligt stramare i stilen. Här finns förstås också lite av akacia honung och en hint av jasmin. Diskreta drag av syrlig ananas och citron. Men det är barrträd, pepprig Pinot Gris-kryddighet med lite svamp samt en ton av pepparot som känns bekant ifrån blandannat Zind-Humbrechts Z006 Zind som dominerar doften tillsammans med mängder av mineral som liknar pulveriserad lakritsstång.

"Silicis" har en viss fyllighet i munnen, men känns ändå huvudsakligen sval och elegant. Fräsch och slank frukt, kryddighet som ger någon halvsekunds sting av finstämd beska.Därtill en känsla av honungsvicks och franska pinjekarameller och en mineral karaktär som ger en nästintill kännbar salmiaksälta. Syran är inte på något vis jättehög, men vinet är ändå mycket balanserat och elegant.

Jag har inte druckit några mängder Pinot Gris, men det här är tillsammans med exempelvis Domaine Weinbach Pinot Gris Cuvée Laurence ett vin som får mig att önska att jag gjorde det oftare.

Vi avslutar kvällen med Pinot Noir från strålande Jura producenten Château d´Arlay.

2003 Côtes du Jura Rouge, har jag tidigare provat i årgång 2002. Egensinnig sval alp Pinot som får fyra år på stora fat för önskad mjuk oxidationskaraktär. Det brukar vara rejält slankt, lite kärnigt, kryddigt, örtigt, rosenparfymerat och bärigt med körsbär, hallon och jordgubbar i klassisk Pinot Noir anda. Definitivt inte den mest publikfriande varianten, men med en tilltalande personlighet och komplexitet för ett vin i drygt 150 kronors klassen.

Å andra sidan var ju 2003 på många sätt lite av en tid i helvetet och sortimentsprovningar har bevisat att det, åtminstonde för min del är en årgång att provsmaka noga innan inköp. Vanligtvis fantastiska viner ifrån Bourgogne, Norra Rhône och Piemonte har varit syltiga och smörkolastinna. Hur lyckades då familje de Laguiche?

2003 Côtes du Jura Rouge, är vackert rubinröd med medelhög intensitet och vissa tecken på en begynnande mognad. Doften är ganska stor och intensiv med mycket körsbär och körsbärskärnor, lite hallon och jordgubbar. Till det en fond av mjukt inbakad kryddighet från druva och fat, några rosor, örter, lite animaliska drag i hängmörad, nötig stil och blodig mineral.

I munnen öppnar vinet med förvånansvärt fyllig, intensiv bittermandel och kanelkryddig körsbärsfrukt som sträcks ut och avklingar med jordiga hallon, kryddiga fat, lakrits och en jordgubbskaraktär som är lite jordgubbsyltig på samma sätt som riktigt bra grenache. Syran och strävheten är tilltalande utan att vara mycket eller extremt och som konversationsvin är det hela grymt tilltalande. Helt klart gör sig årgången påmind och blint hade man nog gissat på helt andra breddgrader. Å andra sidan lär det här vara ungefär så publikt en Jura Pinot kan tänkas bli.




Vi avslutar kvällen med Vieux Marc de Jura 1999 från samma producent. Det här är en personlig favorit på avec fronten. Savagnin pressresterna från husets Vin Jaune får sex år på ek och resultatet är en himmelsk dryck som doftar som aprikoser, gula plommon och vita blommor som syltats in i karamelliserat socker, kanel, kardemumma, nejlika, vanilj och andra söta kryddor. 2cl är en upplevelse som räcker länge och dessutom inte dövar munnen ifall man skulle bli sugen på något mer efteråt.



På det hela taget en förträfflig middag på en förträfflig junikväll. Låt oss hoppas att det blir fler sådana efter att vi tagit oss igenom midsommarregnet.

Modern tungvikt: Frankrike vs. Spanien, Juni 2008

"Här är det muskler", hade Bengt Frithiofsson sagt om dessa viner hade recenserats i Nyhetsmorgon. Och muskler är precis vid det handlar om... Modern tungvikt i 3 ronder.

I modern europeisk tungvikt kan vi förvänta oss gamla, mer eller mindre bortglömda vindistrikt i varma områden, ofta mer eller mindre bortglömda och undanskuffade druvsorter och gamla stockar. Därtill toppmodern vinmakning med extrem extraktion, mer eller mindre 100% nya fat och alkoholhalter man behövde hälla sprit i vinet för att uppnå för hundra år sedan.

Kvällens match är tungvikt, men inte supertungvikt och representaterna kommer från Toro i nordvästra Spanien samt Cahors i sydvästra Frankrike.

En kortare presentation:

2004 Château du Cèdre "Le Cèdre", kommer som sagt var ifrån Cahors i sydvästra Frankrike sydost inåt i landet från Bordeaux sett, vid floden Lot och är till 100% Malbec, som innan den på senare år blev trendig i Argentina snarare gick under namn som Côt eller Auxerrois. De äldsta stockarna i slottets ägo är drygt femtio år, men de används i princip bara till prestigevinet GC. Snittåldern på rankorna som ger frukten till Le Cèdre är 30 till 40 år och vinet väger in på 14%.




2004 Bodegas Numanthia-Termes "Numanthia", är lillebror till en av Toros stora stjärnor, Termanthia och är 100% Tinta de Toro, vilket är det lokala namnet för Tempranillo. Toro är ett område som präglas av ett extremt inlandsklimat, med mycket heta somrar som borgar för en helt annan stil än i exempelvis Rioja. Jordmånen är till stor del sand, vilket gör att det ännu finns många vingårdar i området som har rotäkta stockar. Detta gäller för Numanthia-Termes vingårdar och rankorna som ger frukten till Numanthia är 70 till 100år gamla och vinet väger in på 14.5%.





Alla strålkastare på kombattanterna. Tre timmar i karaff och vi är redo att låta klockan ringa för match.

2004 Le Cèdre vs. 2004 Numanthia

Rond 1, färg:

Le Cèdre inleder matchen, vackert djup-lila, ogenomtränglig, med en kärna svart som natten.

Numanthia är än mörkare, nästan helt svart med lite rödsvarta stick, som levrat blod ungefär.

Summering: Vi har ju bara börjat och det här är ju något av en paradgren för den här typen av vin. Om man tycker att poängen är att vinet skall vara så mörkt och koncentrerat som möjligt så vinner Numnathia med en hårsmån. Det "svarta vinet från Lot" är mindre svart än "Tjuren från Zamora"

Rond 2, doft:

Le Cèdre har en ren, stor och koncentrerad doft av mörka syrliga plommon, lite svartvinbärsaft, blyertspenna, sötaktig tobak och lite animaliska inslag av kött och stall. Därtill kaffe och vanilj från ekfaten, som är påtagliga, men ändå bara en del i den mycket intensiva doften.

Numanthia är förstås också stor och koncentrerad i doften, frukten går mot varma jordgubbar och mörka körsbär, rökig, nästan stendammslik mineral och lite rått kött finns här också. Även här är ekfatskaraktären mycket påtaglig, fast mer karamelliserat söt och med massor av söta kryddor.

Summering: Kvalitetsmässigt känns vinerna jämna. Det bli huvudsakligen en fråga om smak. Personligen föredrar jag Cahors-vinet som känns lite svalare och fräschare i doften.

Rond 3, i munnen:

är Le Cèdre rejält fyllig, modernt fruktpackad, viskös och med rejäl längd. Syran är i linje med fruktinslagen i doften hög och ger bra fräschör, tanninerna är bestämda men modernt sammets mjuka och rätar likt en snäll dörrvakt upp vinet när det hotar att falla på ändan. Faten är liksom i doften rejält inbakade i den massiva frukten och i mitt tycke bara en tillgång i den här typen av vin.

Numanthia börjar i en ännu lite bredare stil, alkoholen är något mer påtaglig, för tankarna åt kirschlikörhållet, men även här håller syra och tannin vinet ifrån att gå över styr. Tanninerna känns något aggesivare, men det är fortfarande frukt och sötkryddiga fat som är det bestående intrycket efter det att eftersmaken ebbat ut.

Summering: Det är jämnt, mycket jämnt. Åtminstonde rent kvalitetsmässigt. Personligt tycke vad man uppskattar/stör sig på i doft och smakkaraktär fäller avgörandet.
Båda vinerna är trotts koncentration, alkohol och fatbehandling fint balanserade och gör sig mycket bra som grillvin om man kan hålla sig ifrån söta BBQ influenser.
Oavgjort, även om jag tror att Le Cèdre skulle få vara med vid fler tillfällen på mitt bord.

Parentes: Provade samma årgång Numanthia ca 8 månader innan det här tillfället. Då var färgen absolut kolsvart, doften rejält knuten och tanninerna så aggresiva att vinet var svårspottat. Det är som transformerat sedan dess. Absolut drick-moget om man vill ha lite tanninbett.

2 x Sicilien

Den familjeägda vinfirman Planeta var en av huvudaktörerna bakom kvalitetsrevolutionen på Sicilien och har idag en ganska bred portfölj där basvinerna bygger på mer eller mindre lokala druvor emedan en stor del av vinerna i de högre divisionerna är mer internationella (Tänk druvor från de mest kända franska regionerna som börjar på B) i sin druvsammansättning.

Två av deras vita viner brukar ha en förmåga att toppa listorna i blindprovningar hos Den Stora Europeiska Juryn. Under fjolåret han vi prova deras Chardonnay och Cometa som är gjord på druvan Fiano som odlats i italien sedan innan kristus och troligen har sin hemvis i Kampanien.

Båda vinerna är provade i årgång 2005 och åtminstonde Chardonnay-vinet har bytt årgång sedan dess. Det är definitivt två flodhästar vi har att göra med, om än trimmade och väldresserade.

2005 Planeta Chardonnay, är djupt gyllene i glaset med lite antydningar mot brons och bärnsten. Doften är stor och ganska mättad, lite som en ananas som flamberats i rejält fatlagrad rom. Vid sidan om sötsyrlig ananas finns lite persika och citrustoner, örter och varm mineral. På något sätt lyckas vinet ändå förmedla en viss ungdomlighet och en definitiv fräschör.

I munnen är vinet fylligt och koncentrerat utan att tappa fokus, frukten och faten smeksamma utan att bli ointressant och längden är fin och sköljs fram av en behaglig, hög och integrerad syra. Här kommer också en trevlig örtig och mineralisk beska som ligger kvar till dess att smaken ebbat ut.

Vinet brukar kallas för Siciliens Meursault, men om ens preferenser för ekad chardonnay betyder att man håller sig norr om Côte de Beaunes sydspets så är det knappast någon mening med att göra en beställning. Men om man däremot står med några lämpliga bitar av någon vit grillfisk, salsa verde, en rostad potatissallad och ett någorlunda öppet sinne finns här ett riktigt trevligt vin.

2005 Planeta Cometa, är ännu djupare i färgen, någonstans i gränslandet mellan guld och bärnsten och lämnar rejäla glycerol ben i glaset.

Doften är vidöppen, honungstonat bivaxfet och frukten är en cocktail av färska och konserverade persikor och päron, lite bokna äpplen som stekts i brynt karamellsött smör. Här finns även en eterisk örtighet. Det doftar som korsika (säkert Sicilien för den delen, men jag har inga personliga erfarenheter av ön) en augustimorgon efter att det har regnat. Lavendel, rosmarin, timjan och så vidare.

Cometa är förstås också rejält fylligt i munnen, återigen persikor, honung och smör som tillsammans med en riktigt rejäl syra gör att vi hamnar mycket nära citronsmörfyllningen i en Lemon Meringue Pie. I eftersmaken gör örtigheten och mineraltoner sig påminde. Och i slutändan känns det som att denna balettflodhäst landar "assemblé" trots att man haft hjärtat i halsgropen under hela dansen.

Det är kanske i mesta laget att dricka för sig självt, men är man fyra man på flaska eller lagar till något smakrikt med exempelvis grillade skaldjur eller har en inte alltför hårdlagrad pecorino liggandes så lär Cometa inte skämmas för sig. Skulle dessutom vara spännande att prova en lite svalare årgång.

Sammanfattningsvis kan väl sägas att om man är ute efter klassiska europeiska vitviner kan man bege sig i en annan riktning, men jämfört med många nyavärlden viner i samma prisklass får man lika mycket krut... Och mindre fjäsk...

Säsong för Saison

Här och var i vårt avlånga land verkar det som man fortfarande kan lägga vantarna på en flaska Saison d´Erpe-Mere, Brouwerij De Glazen Toren´s tolkning av denna klassiska öltyp ifrån regionen Hainault i Belgien. Traditionellt sett har Saison fyllt samma funktion som tyskarnas Märzen (tänk bärnstensfärgad fyllig lager som dricks på oktoberfest)alltså den sista ölen som bryggdes innan vår och sommarvärmen satte stopp för bryggaråret genom att göra kontrollerad jäsning omöjlig.

Liksom för Märzen gäller att alkoholen är förhållandevis hög, för att den tillsammans med generösa givor humle skulle göra så att ölet stod sig över sommaren till dess att man kunde börja brygga igen. Och som en törstsläckare om sommaren är Saison fenomenal. Traditionellt lagrades den på ekfat vilket förstärkte syrligheten som för att vara öl redan är riktigt god, men nuförtiden buteljeras den ofiltrerad och får en andra jäsning på flaska.

Saison d´Erpe-Mere, är blekt citrongul, ofiltrerat dimmig i glaset och ger tecken på en viss kolsyreaktivitet. Skummet är livligt och klarvitt. Doften är mycket fräsch, med överjäst frukt och jäst ton, citronskal, lite grapefrukt och aprikos saft. Lätt och fräsch vitblommmighet och diskret pepparkrydda.

I munnen är ölen relativt fyllig, med gräddig jäst och kolsyre kropp och sötsyrlig citrusfrukt som efter att på ett behagfullt vis fyllt ut munnen bryts av en mycket klädsam humlebeska. Och humlen minglar vidare med örtig beska i en lång torr och citrussyrlig eftersmak.

För mig känns det som en given favorit till lättare grillrätter på fläsk, kyckling, lax etc. Eller som törstsläckare i måttlig mängd. Alkoholhalten är i högsta laget för att man skall vilja slödricka när en eventuell värmebölja slår in. Vill man prova ännu bättre Saison rekommenderas ett besök på Akkurat där det serveras ett antal andra varianter. I en liknande ljus och fräsch stil rekomenderas Saison Dupont.

2006 La Spinetta Il Nero di Casanova

Har vågat mig på ett litet uppehåll i morfinkuren och passar på att öppna en flaska jag varit lite spänd på. Aningen farligt när hjärnan förknippar noshörningen med extraherade och parfymerade piemonte viner emedan innehållet i den här flaskan är Sangiovese med en skvätt Colorino och kommer ifrån västra Toskana.

Passar på att prova av vinet direkt efter att jag dragit ur korken och liksom förväntat känns vinet rejält knutet. Det bjuds på körsbär och körsbärskärnor, tyvärr av en lite bränd, torkad och stjälkig typ som jag tycker man brukar hitta i Maremma Sangiovese och Morellino di Scansano för under hundralappen. Det gröna temat fortsätter med lite tomatstjälk, fast en någorlunda mogen sådan. Av faten känner jag mest vanilj, kanske lite sötare chokladtoner, men rostningen tycks ha gömt sig bland de brända körsbärstonerna. Kring det hela svävar en aningen volatil air som ligger någonstans mellan jordgubbar i balsamico och viol, kom det med ifrån Piemonte?

Smaken är förstås även den åt det ungdomligt slutna hållet. Syrlig klarbärsfrukt, oregano och ett nästintill salt slut med massor av lakrits. Det är slankt, med rejält strama syror, men strävheten upplever jag som fat snarare än skaltannin. Tungan får ta sig an anfallet istället för tandköttet. Och upplevelsen av beska är påtaglig om än inte av det tungrotsbedövande slaget. Eftersmaken är inte en smak, det är en rasande flod av ungdomlig syra.

Det lilla vinet skriker desperat efter luft. Och efter några timmars vaggande i karaffens öma famn öppnar det upp sig... Något. Körsbärskaraktären blir mer nyanserad, fyller ut mot mogna biggaråer och spritkonserverade griottines. De gröna dragen rundas av och oreganon blir mer blandade örter. I munnen blir det första körsbärsfruktiga intrycket rundare och håller ut lite längre innan bitterheten och syrorna tar över. På många sätt gör vinet ett gansk slankt och lite gammaldags intryck.

Inte helt oangenämnt, men kobinationen av noshörningen och de solmogna inslagen i doften får åt minstone mig att tro att det inte riktigt är hit man velat nå. Om det beror på att vinet bara är på tok för ungt eller att musten från de minst sagt unga rankorna fått en fatdos den inte riktigt klarar av återstår att se. Men under tiden finns det mycket annat ifrån området som både är billigare och mer givande. Exempelvis Marchesi Mazzei´s modernt stylade standard Chianti Classico Fonterutoli av samma årgång, eller om man är sugen på mer solmogen frukt och inte räds en rejäl skvätt vardera Cab och Merlot finns Poggio al Tesoros utmärkta Mediterra.

2002 Weingut Bründlmayer Riesling Zöbinger Heiligenstein Alte Reben

En av fjolårets favoriter på Riesling fronten kommer ifrån Kamptal i Österrike och lyckades förutom att vara ett utomordentligt vin även med bedriften att få en vitvinskeptiker att uppskatta vitvin och en högljudd förespråkare för billigt vin att få nytt hopp om relationen kvalitet gentemot pris. Ogillar man extraherad muskelriesling eller extrem spätlese/auslese trocken i Österrikisk tappning är detta säkerligen helt fel vin. Om man däremot är förtjust i stilen tycker jag det här är ett snyggt och välbalanserat exemplar.

Rankorna för detta vin är de äldsta i vingården och har en snittålder på 45år.

2002 Zöbinger Heiligenstein Alte Reben, är vackert gyllengult i medelhög intensitet. Doften är djup och koncentrerad, senskördat nektarlik. Här finns mogen persika och färska aprikoser som samsas med livligare citrusskal och passionsfrukts toner på en stadig bädd av rökig och livlig mineral, draperad med ett täcke av blommig honung och petroleum.

Munkänslan är nästan torr säkerligen en kombination av restsötma (bara 5g), senskördad smakkaraktär och vinets koncentration och alkoholhalt på 13%. Smaken är ett eko av doften och rider på vågen av en perfekt avvägd syra. Nyanserat, balanserat och med en fantastisk längd.

Det här vinet är absolut strålande på egen hand, men koncentrationen, den elegant sötaktiga frukten och syran borgar för spännande smakmöten med kalvbräss eller kanske fet tamfågel med en perfekt slät potatispurée som smakats av med en lika slät purée på halstrad anklever?

Efter som tid finns...

... tänkte jag passa på att skriva några radar om viner jag han med att dricka under det gångna året. Inte nödvändigtvis de bästa, men ett antal viner som förtjänar ett litet omnämnande.

Först ut några vita godbitar...

Fylliga aromatiska vitviner med lite lägre syra är en vintyp som jag tycker är lite orättvist förbisedd. Kanske beroende av att många föredrar rödvin framför vitvin och att det sistnämnda huvudsakligen får fylla rollen ungt, fräscht och fruktigt.

Personligen tycker jag att den fylliga, feta och mer eller mindre aromatiska varianten är mycket användbar som matvin, allra helst till maträtter som har liknande karaktär... Gärna långkok på kalv, med eller utan grädde och allra helst Osso Buco Milanese med Gremolata. Till en dylik drack vi i höstas...



2000 Leon Beyer Gewürztraminer Cuvée des Comtes d´Eguisheim, ett gyllene vin med bärnstensfärgade stick som varskodde om en viss ålder och mognad på vinet.
Doften var öppen, tydligt utvecklad och med tanke på druvan åt det elegantare hållet. Koncentrerad, men förhållandevis finstämd, "sval" och nyanserad.
Definitivt inte samma genre som exempelvis Zind-Humbrechts (utmärkta) Herrenweg de Turckheim, även fast de delar många Gewürz-klassiska karaktärsdrag.

Doften öppnar upp med diskret söta, lätt oxiderade drag av honung, aprikoser lite bokna äpplen. Därefter mer parfymerade drag av litchi, rosor och tallbarr för att till sist ringa ut i peppar och salmiak-kryddig mineral.

Smaken går i samma tecken, mjuk, sammetslen och fyllig utan att bli glycerolfet, de söta associationerna inleder även här, men övergår snart i en tilltalande fruktig bitterhet som påminner om rosa grapefrukt och sedan massor av finstämd kryddighet och mineral.
De sistnämnda ger den balanserande men ändå druvtpiskt mjuka syran den hjälp på traven den behöver för önskad fräschör. Smaken är lång, mycket homogen och alldeles strålande.

I min mening gjorde sig vinet alldeles strålande till Osso Buco, särskilt om man håller sig ifrån mängder av tomater och lägger lika mycket fokus på morötter, blekselleri och den milda kött och märgsmaken. Citronskal och persilja från gremolatan är liksom saffrans risotto som gjorda för ett kryddigt och parfymerat vin.

Det här är definitivt ett vin jag tänker dricka mer av och troligen en bra introduktion för dem som har bestämda åsikter om Gewürztraminer.

NOT: Provade vinet igen på Alsacedagen på Operaterassen tidigare i våras strax innan stängning. Den flaskan var trött, ensidig och tydligt oxiderad. Huruvida det berodde på flaskan/korken, eller att åldringen snabbt tappar stunsen när han fått någon timme eller två i friska luften vågar jag inte svara på.









Nästa vin ut på banan faller också in i kategorin fylligt och aromatiskt, fast här är istället syranivåerna mycket höga. Petit Manseng är en sydfransk halvdoldis till druva som i likhet med vissa andra sydeuropeiska vitvinsdruvor exemepelvis Fiano och Godello lyckas med konststycket att blanda en fyllig, solmogen karaktär med en läskande syra. Åtminstonde om vinmakaren vet vad han sysslar med.
Denna flaska avnjöts på Mårten Gås... Här finns frukt som gifter sig med plommon, äpplen och sås samtidigt som syran är välkommen till den feta fågeln...




2005 Domaine Cauhapé La Canopée Jurançon Sec är djupt citrongult med en viss dragning mot mer ädelmetallisk lyster. Redan här vittnar långsamma tårar i glaset att vi har med potenta droppar att göra. Doften är koncentrerad, en aning knuten och har en solmogen frukt som påminner om en blandning av färsk och inkokt rabarber, lite söt-syrliga stenfruktstoner av mer obestämbart slag och mängder av saffran, nötter, söta kryddor från ekfat och en svans av rökig mineral.

I munnen är vinet till en början mycket fylligt, sötfruktigt och kryddigt till dess att syran kliver in och tar oss på en åktur i en betydligt stramare riktning för att avsluta med mineral och fat. En invändning här skulle kunna vara att vinet inte känns helt harmoniskt i övergången och att faten inte känns helt integrerade Troligen skulle något år eller två runda av hörnen något, men med mat till är det egentligen inte något problem.

Definitivt ett mycket gott och använbart vin till lite fetare rätter på fågel, kalv dilamm med lite sötsyrliga tillbehör som gräddsåser, frukt, gelé etc.

Vinet har varit slutsålt sedan försommaren och i hopp om en ny årgång får man hålla till godo med lillebror Seve d´Automne som är i samma skola om än inte samma klass.





Den första lilla trion viner kompletteras av en skön druvblandning ifrån vingården Engelgarten i Bergheim, Alsace. Samplanterade stockar Riesling, Pinot Gris, Beurot, Muscat och Pinot Noir, producerar ett vin som är tänkt att i förstahand representera det enskilda vingårdsläget, i andra hand Alsace och dess druvor.

2005 Marcel Deiss Engelgarten, avviker redan vid en första anblick. Vinet är mycket blekt med lite gröna och rosa stick och viss pärlighet på det sätt som är vanlig i ung riesling.
Doften känns lite knuten men aromatisk och mycket innehållsrik.Här finns toner av lime och apelsin skal, sprickmogna gröna bordsdruvor, vit persika och päron. Honung, finstämd Pinot Gris kryddighet, tallbarr och mängder och åter mängder av mineral.

I munnen har vinet en tydlig restsötma, frukten domineras av bordsdruvor och aromatisk citrus. Syran är ganska hög men känns aningen väsenskild från den söta inledningen och den angenämnt mineralstinna upptakten. Mat och/eller lagring lär råda bot på problemet.

Vi drack Engelgarten till en Ceviche-inspirerad förrätt på halstrad pilgrimsmussla med bl.a mango, avokado, chili och koriander, och sötman i maten höll sötman i vinet i schack.
Definitivt något för den som vill ha vin till kryddig och söt mat från något av världens andra hörn, eller varför inte en grillad lättgravad lax med honung och senaps créme fraiche samt härligt söta vårprimörer?

Time-Out, innan vi ens börjat...

Denna blogg inleds med en time-out. Undertecknad glömde under påsken tillfälligt hur man åker skidor och är för närvarande sängbunden. Morfin och alkohol anses i de flesta kretsar vara en dålig kombination varför det råder torka på dryckesfronten...

Lyckligtvis lär detta tillstånd vara övergående... Återkommer A.S.A.P.