Herr Schimpans och V, utrustad med en flaska Grongnet Special Club 1998, dyker förbi vid sjusnåret och vi provar champagnen till en bit Morbier. Jag gillar den här typen av champange, med mognad i form av bokna äpplen, mogen ananas, torrostade jordnötter och nougat som gifter sig fint med ostens mjölkiga knäckighet, samtidigt som vinets syra och ostens sälta och fetma möts i en kärleksfull Boa Constrictor kram. Försvinnande gott.
Det andra vinet serverar jag blint och gissningarna hamnar tillslut i Södra Rhône-dalen, med kommentarer om kryddor och modern grenache frukt. Och liknande röster har höjts om detta vin förr vid olika tillfällen. Men även fast vinet har rejält med kryddighet och framförallt en tydlig vitpeppar-ton och en ganska så stadig kropp handlar det ändå mest om sammetsmjuk bärfrukt på det där obestämbara hallon, jordgubb, körsbärsviset som för mig är Pinot Noir.
2006 Escarpment Kupe, ifrån Martinborough producenten Larry McKenna är en personlig favorit när det kommer till Nya Zeeländsk Pinot Noir. Som sagts innan ett rejält kraftfullt vin för att vara en pinot, men helt och hållet befriat från knäckiga smörkola-toner, slapp plommonfrukt och alkoholsyltighet. Och förstås slipper man också typiska Marlborough drag som stjälkighet, gummi och brist på kropp och koncentration i munnen.
Så sent som för ett år sedan bjöd vinet, för att vara en Pinot på en ganska påtaglig och respektingivande tanninstruktur, den har smält in i frukten och är listigt gömd i en virvlande dans av silkeskjolar. Mäktigt bärig, kryddig och med läckra kaffelika rostade fat som inom några år säkert är perfekt integrerade. Elegans. Längd. Glädje.
Till hemlagde ravioli på rödvinsinkokt confiterat anklår, persilja och anklever i en krämig sås på kantareller är det här vinet en absolut fröjd. Och en ganska oschysst öppning för nästa vin för kvällen...
Bierzo är ett område som jag efter att ha provat vinerna från Descendientes J.Palacios beslutade mig för att jag ville prova allt jag kom över ifrån. Det är placerat på spaniens nordvästkust, i en skyddad bergsdal och vinerna som görs på druvor ifrån gamla Mencia stockar, ofta kring hundra år, blir i modern tappning härligt kryddiga, köttiga och lite aromatiskt blomparfymerade. Palacios viner påminner mig mycket om bra Norra Rhône syrah i en varmare tappning.
Tyvärr har det mesta andra jag provat ifrån området inte nått upp till mina klart höga förväntningar och har oftast mest varit överextraherat och platt. Exempelvis Losada och Gotín del Risc som åtminstonde tidigare funnits på monopolet.
2003 Castro Ventosa Valtuille Cepas Centenarias, är en present som är inköpt i Spanien. Personligen är jag väldigt skeptisk mot årgången även om jag tycker att den överlag känns mer lyckad i södra än i norra europa. Färgen är rostigt blodröd, intensiteten inte särskilt hög och doften kommer nog i ärlighetens namn inte riktigt till sin rätta efter en bra pinot. Här finns körsbär och lite kärniga färska plommon i en varmmogen smygvolatil stil som för tankarna lite åt den flaska Passopisciaro från 2005 som vi drack tidigare i somras. Inte defekt, inte dåligt, men säkerligen ändå årgångsmärkt.
Lyckligtvis finns här även en hel del kött, örter och blodig, järnig mineral samt rostade fat. De sistnämnda punkterna tar vinet i helt rätt riktning. I munnen är vinet knappt fylligt, frukten lite torkad och syrlig. Tanninen är kanske lite torra i överkant, men fokus är hur som helst på en läcker syra och kryddiga köttiga mognadstoner och ett mycket mineraliskt slut.
Till en ciderbräserad grissida med rödvinsky med ugnsbakade färska plommon, rotselleri och parmesan creme samt smörslungade bönor och kantareller gör sig vinet utmärkt. Koncentrationen och dess syrarika fokus blir till matvin på samma sätt som en mognad Bordeaux eller Côte Rôtie. Helt klart ett mycket gott vin som jag gärna vill prova i annan årgång.
Till desserten, en lakritsbrûlée med ananas inkokt i vitvin, kardemumma, kanel och jasminthé, har Herr Schimpans panikköpt en flaska 2004 Chateau Dereszla Tokaji Aszú 5 Puttonyos. Det är det mest spännade man hittar på Långholmsgatans allt annat än välsorterade Systembolag, vid sidan om en för tillfället slutsåld Castelnau de Suduiraut som annars hade varit ett förstahandsval. Kul med Sauternes som har tillräckligt med restsötma för en envig med en Brûlée och tillbehör.
Och Tokaji kan ju vara hemskt gott. Men jag har druckit fem flaskor av det här vinet där en har varit korkad, en odrickbart oren (kanske även korken som spökade här), två, varav den ena serverades denna kväll lite obehagligt volatil och alkoholstickig och till sist en som var alldeles utmärkt. I det sistnämnda fallet var vinet en fröjd av botrytis-aprikos och kryddor, honung, gula plommon och med en laser-lik syra som höll sötman i schack. I de två andra som inte var tydligt defekta drog det hela mycket mer mot bokna äpplen och volatila björnklister-toner av plommonkärnor och bittermandel. Gott i lagom dos, men här var det klart mer än vad som var på sin plats och slutresultatet blev varken elegant eller särskilt fräscht. Problem i anläggningen? Transport? eller så har jag haft otroligt mycket otur...
Lär inte köpa grisen i säcken fler gånger. Hade nog allra helst velat ha en flaska Geil Beerenauslese eller Sepp Moser Schilfwein för att låta mineraltonerna mingla med lakritsen.
Vi avslutar kvällen med att förundras över hur gott Alcool Blanc kan vara, denna gång i form av ett glas av La Gigognes Mirabelleplommon destillat. Nu återstår den olidliga väntan till nästa utbetalning av sjukpenningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar