Har vågat mig på ett litet uppehåll i morfinkuren och passar på att öppna en flaska jag varit lite spänd på. Aningen farligt när hjärnan förknippar noshörningen med extraherade och parfymerade piemonte viner emedan innehållet i den här flaskan är Sangiovese med en skvätt Colorino och kommer ifrån västra Toskana.
Passar på att prova av vinet direkt efter att jag dragit ur korken och liksom förväntat känns vinet rejält knutet. Det bjuds på körsbär och körsbärskärnor, tyvärr av en lite bränd, torkad och stjälkig typ som jag tycker man brukar hitta i Maremma Sangiovese och Morellino di Scansano för under hundralappen. Det gröna temat fortsätter med lite tomatstjälk, fast en någorlunda mogen sådan. Av faten känner jag mest vanilj, kanske lite sötare chokladtoner, men rostningen tycks ha gömt sig bland de brända körsbärstonerna. Kring det hela svävar en aningen volatil air som ligger någonstans mellan jordgubbar i balsamico och viol, kom det med ifrån Piemonte?
Smaken är förstås även den åt det ungdomligt slutna hållet. Syrlig klarbärsfrukt, oregano och ett nästintill salt slut med massor av lakrits. Det är slankt, med rejält strama syror, men strävheten upplever jag som fat snarare än skaltannin. Tungan får ta sig an anfallet istället för tandköttet. Och upplevelsen av beska är påtaglig om än inte av det tungrotsbedövande slaget. Eftersmaken är inte en smak, det är en rasande flod av ungdomlig syra.
Det lilla vinet skriker desperat efter luft. Och efter några timmars vaggande i karaffens öma famn öppnar det upp sig... Något. Körsbärskaraktären blir mer nyanserad, fyller ut mot mogna biggaråer och spritkonserverade griottines. De gröna dragen rundas av och oreganon blir mer blandade örter. I munnen blir det första körsbärsfruktiga intrycket rundare och håller ut lite längre innan bitterheten och syrorna tar över. På många sätt gör vinet ett gansk slankt och lite gammaldags intryck.
Inte helt oangenämnt, men kobinationen av noshörningen och de solmogna inslagen i doften får åt minstone mig att tro att det inte riktigt är hit man velat nå. Om det beror på att vinet bara är på tok för ungt eller att musten från de minst sagt unga rankorna fått en fatdos den inte riktigt klarar av återstår att se. Men under tiden finns det mycket annat ifrån området som både är billigare och mer givande. Exempelvis Marchesi Mazzei´s modernt stylade standard Chianti Classico Fonterutoli av samma årgång, eller om man är sugen på mer solmogen frukt och inte räds en rejäl skvätt vardera Cab och Merlot finns Poggio al Tesoros utmärkta Mediterra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar