2005 Passopisciaro, är hundra procent Nerello Mascalese, en gammal inhemsk siciliansk druva som fört en tynande tillvaro eftersom den inte mognar förr än i november. Vingårdarna ligger utspridda längs med Etnas sluttningar på mellan 600 och 1000 meter och skördades under andra halvan av november månad i takt med de olika vingårdarna mognade.
Vinet finns för tillfället i beställningssortimentet och beställdes efter smakprov utav årgång 2006 på Vinbaren och Terrenos Vinotek.
2005 Àn, är huvudsakligen baserad på den inhemska druvan Callet till vilken tillsatts en mindre mängd av de likaledes inhemska Mantonegro och Fogoneu. Vinet finns i årgång 2006 via dolt beställningsnummer, Vinovativa importerar.
Och så till glasen...
2005 Àn, har en färg som är klippt och skuren för ett vin från en producent som kallar sig den svarta själen. Det är djupt blodrött med nästintill svarta inslag av levrat blod, och lämnar tunga karmosindraperier mot glasets väggar.
Doften är stor med en viss känsla av värme och mognad, massor av nymald svartpeppar, varm mörk körsbärsfrukt, lite torkade blommor, örter, grillat kött och blodig mineral i en vagga av rejält rostade ekfat som ger kaffe, vanilj och quatre épicé.
I munnen är vinet något hack under fylligt, med livgivande syra och bestämd men ganska mjuk tannin i soldränkt stil. Koncentrerad, läskande körsbärsfrukt spelar biroll till vinets örtiga drag och de ännu inte helt integrerade faten som känns som en liten beska strax innan eftersmaken och även banar väg för en lite alkoholeldig känsla.
Men eftersmaken är mycket lång och mycket god och något eller ett par år till på rygg lär göra detta till ett perfekt grillvin. Även om det är klart modernare och flörtigare går mina tankar till Mastroberardinos ofta ljuvliga Radici Taurasi och kanske hamnar vi ännumer åt det hållet när vinet fått några års mognad till.
2005 Passopisciaro, är en betydligt blekare historia, färgen är körsbärsröd med lite purpur stick och inte i närheten av samma intensitet som föregående vin. Inga problem att se igenom vinet om man vinklar glaset.
Doften ger, särskilt med tanke på provsmaket av den senare årgången en viss oroskänsla. Här finns samma typ av lite parfymerade likörlika körsbärs och hallon frukt, men där 2006 även bjöd på syrliga aprikoser och plommon finner vi här ett inte helt behagligt drag av gula lite omogna plommon med väl intensiv kärnig bittermandelkaraktär som till och med sträcker sig till en aning Salubrinstickighet. Oxidation? Förtida död pågrund av dålig hantering? Dålig flaska eller helt enkelt en tunnelperiod? Man hittar även nypon, violer, varma minerlatoner och ganska diskreta kryddiga fat, men det hela känns lite... Stumt.
I munnen beter sig vinet lite på samma sätt. Fruktkaraktären är trevlig, mycket läskande och slank och elegant på det där moderna viset. Finlemmad tannin finns här, men känns även den lite stum. Det är först innan eftersmaken som vinet lägger i en högre växel och bjuder på några sekunder av silkig koncentration innan det rinner ut i behaglig bärig och fatig eftersmak. Det ger åtminstonde mig ett hopp om att vi bara är i en tunnelperiod. Trottsallt har man varit med om mindre givande historier i samma prisklass, särskilt norra rhône syrah som helt enkelt inte vill några år efter skörden.
Jag brukar inte läsa Allt om Vin, men ögnade ändå igenom deras bilaga med provning av beställningssortimentet. Domen lät något i stil med överextraherad, volatil och groteskt överprissatt. Och det är klart, om vinet smakar så här så måste man ju instämma. Det har däremot fått fina betyg både här och var och 2006 var om än eget, alldeles strålande. Definitivt extraherad, definitivt lite åt det volatila hållet, på samma sätt som jag ofta tycker Nebbiolo och moderna, fatade barbera viner är det. Överhuvudtaget får jag ganska mycket piemontevibbar av vinet, som ett slags Nebbiolo, Barbera, Pinot Nero tapping i mycket modern, extraherad men ändå väldigt fräsch stil. Fruktkoncentrationen, den läskande syran och aprikoskänslan för även tankarna till 2004 Petite Rousse, Tim Spears syrah vin från kalifornien även om det här känns aningen mindre udda. Och har även lite samma integrerade fatkaraktär som påminner om Zhengshan Xiaozhong, äkta lapsang te med behaglig rökighet, sötma och finstämd krydda. Den senare årgången skulle jag gärna ha ett antal flaskor av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar