2 x Sicilien

Den familjeägda vinfirman Planeta var en av huvudaktörerna bakom kvalitetsrevolutionen på Sicilien och har idag en ganska bred portfölj där basvinerna bygger på mer eller mindre lokala druvor emedan en stor del av vinerna i de högre divisionerna är mer internationella (Tänk druvor från de mest kända franska regionerna som börjar på B) i sin druvsammansättning.

Två av deras vita viner brukar ha en förmåga att toppa listorna i blindprovningar hos Den Stora Europeiska Juryn. Under fjolåret han vi prova deras Chardonnay och Cometa som är gjord på druvan Fiano som odlats i italien sedan innan kristus och troligen har sin hemvis i Kampanien.

Båda vinerna är provade i årgång 2005 och åtminstonde Chardonnay-vinet har bytt årgång sedan dess. Det är definitivt två flodhästar vi har att göra med, om än trimmade och väldresserade.

2005 Planeta Chardonnay, är djupt gyllene i glaset med lite antydningar mot brons och bärnsten. Doften är stor och ganska mättad, lite som en ananas som flamberats i rejält fatlagrad rom. Vid sidan om sötsyrlig ananas finns lite persika och citrustoner, örter och varm mineral. På något sätt lyckas vinet ändå förmedla en viss ungdomlighet och en definitiv fräschör.

I munnen är vinet fylligt och koncentrerat utan att tappa fokus, frukten och faten smeksamma utan att bli ointressant och längden är fin och sköljs fram av en behaglig, hög och integrerad syra. Här kommer också en trevlig örtig och mineralisk beska som ligger kvar till dess att smaken ebbat ut.

Vinet brukar kallas för Siciliens Meursault, men om ens preferenser för ekad chardonnay betyder att man håller sig norr om Côte de Beaunes sydspets så är det knappast någon mening med att göra en beställning. Men om man däremot står med några lämpliga bitar av någon vit grillfisk, salsa verde, en rostad potatissallad och ett någorlunda öppet sinne finns här ett riktigt trevligt vin.

2005 Planeta Cometa, är ännu djupare i färgen, någonstans i gränslandet mellan guld och bärnsten och lämnar rejäla glycerol ben i glaset.

Doften är vidöppen, honungstonat bivaxfet och frukten är en cocktail av färska och konserverade persikor och päron, lite bokna äpplen som stekts i brynt karamellsött smör. Här finns även en eterisk örtighet. Det doftar som korsika (säkert Sicilien för den delen, men jag har inga personliga erfarenheter av ön) en augustimorgon efter att det har regnat. Lavendel, rosmarin, timjan och så vidare.

Cometa är förstås också rejält fylligt i munnen, återigen persikor, honung och smör som tillsammans med en riktigt rejäl syra gör att vi hamnar mycket nära citronsmörfyllningen i en Lemon Meringue Pie. I eftersmaken gör örtigheten och mineraltoner sig påminde. Och i slutändan känns det som att denna balettflodhäst landar "assemblé" trots att man haft hjärtat i halsgropen under hela dansen.

Det är kanske i mesta laget att dricka för sig självt, men är man fyra man på flaska eller lagar till något smakrikt med exempelvis grillade skaldjur eller har en inte alltför hårdlagrad pecorino liggandes så lär Cometa inte skämmas för sig. Skulle dessutom vara spännande att prova en lite svalare årgång.

Sammanfattningsvis kan väl sägas att om man är ute efter klassiska europeiska vitviner kan man bege sig i en annan riktning, men jämfört med många nyavärlden viner i samma prisklass får man lika mycket krut... Och mindre fjäsk...

Säsong för Saison

Här och var i vårt avlånga land verkar det som man fortfarande kan lägga vantarna på en flaska Saison d´Erpe-Mere, Brouwerij De Glazen Toren´s tolkning av denna klassiska öltyp ifrån regionen Hainault i Belgien. Traditionellt sett har Saison fyllt samma funktion som tyskarnas Märzen (tänk bärnstensfärgad fyllig lager som dricks på oktoberfest)alltså den sista ölen som bryggdes innan vår och sommarvärmen satte stopp för bryggaråret genom att göra kontrollerad jäsning omöjlig.

Liksom för Märzen gäller att alkoholen är förhållandevis hög, för att den tillsammans med generösa givor humle skulle göra så att ölet stod sig över sommaren till dess att man kunde börja brygga igen. Och som en törstsläckare om sommaren är Saison fenomenal. Traditionellt lagrades den på ekfat vilket förstärkte syrligheten som för att vara öl redan är riktigt god, men nuförtiden buteljeras den ofiltrerad och får en andra jäsning på flaska.

Saison d´Erpe-Mere, är blekt citrongul, ofiltrerat dimmig i glaset och ger tecken på en viss kolsyreaktivitet. Skummet är livligt och klarvitt. Doften är mycket fräsch, med överjäst frukt och jäst ton, citronskal, lite grapefrukt och aprikos saft. Lätt och fräsch vitblommmighet och diskret pepparkrydda.

I munnen är ölen relativt fyllig, med gräddig jäst och kolsyre kropp och sötsyrlig citrusfrukt som efter att på ett behagfullt vis fyllt ut munnen bryts av en mycket klädsam humlebeska. Och humlen minglar vidare med örtig beska i en lång torr och citrussyrlig eftersmak.

För mig känns det som en given favorit till lättare grillrätter på fläsk, kyckling, lax etc. Eller som törstsläckare i måttlig mängd. Alkoholhalten är i högsta laget för att man skall vilja slödricka när en eventuell värmebölja slår in. Vill man prova ännu bättre Saison rekommenderas ett besök på Akkurat där det serveras ett antal andra varianter. I en liknande ljus och fräsch stil rekomenderas Saison Dupont.

2006 La Spinetta Il Nero di Casanova

Har vågat mig på ett litet uppehåll i morfinkuren och passar på att öppna en flaska jag varit lite spänd på. Aningen farligt när hjärnan förknippar noshörningen med extraherade och parfymerade piemonte viner emedan innehållet i den här flaskan är Sangiovese med en skvätt Colorino och kommer ifrån västra Toskana.

Passar på att prova av vinet direkt efter att jag dragit ur korken och liksom förväntat känns vinet rejält knutet. Det bjuds på körsbär och körsbärskärnor, tyvärr av en lite bränd, torkad och stjälkig typ som jag tycker man brukar hitta i Maremma Sangiovese och Morellino di Scansano för under hundralappen. Det gröna temat fortsätter med lite tomatstjälk, fast en någorlunda mogen sådan. Av faten känner jag mest vanilj, kanske lite sötare chokladtoner, men rostningen tycks ha gömt sig bland de brända körsbärstonerna. Kring det hela svävar en aningen volatil air som ligger någonstans mellan jordgubbar i balsamico och viol, kom det med ifrån Piemonte?

Smaken är förstås även den åt det ungdomligt slutna hållet. Syrlig klarbärsfrukt, oregano och ett nästintill salt slut med massor av lakrits. Det är slankt, med rejält strama syror, men strävheten upplever jag som fat snarare än skaltannin. Tungan får ta sig an anfallet istället för tandköttet. Och upplevelsen av beska är påtaglig om än inte av det tungrotsbedövande slaget. Eftersmaken är inte en smak, det är en rasande flod av ungdomlig syra.

Det lilla vinet skriker desperat efter luft. Och efter några timmars vaggande i karaffens öma famn öppnar det upp sig... Något. Körsbärskaraktären blir mer nyanserad, fyller ut mot mogna biggaråer och spritkonserverade griottines. De gröna dragen rundas av och oreganon blir mer blandade örter. I munnen blir det första körsbärsfruktiga intrycket rundare och håller ut lite längre innan bitterheten och syrorna tar över. På många sätt gör vinet ett gansk slankt och lite gammaldags intryck.

Inte helt oangenämnt, men kobinationen av noshörningen och de solmogna inslagen i doften får åt minstone mig att tro att det inte riktigt är hit man velat nå. Om det beror på att vinet bara är på tok för ungt eller att musten från de minst sagt unga rankorna fått en fatdos den inte riktigt klarar av återstår att se. Men under tiden finns det mycket annat ifrån området som både är billigare och mer givande. Exempelvis Marchesi Mazzei´s modernt stylade standard Chianti Classico Fonterutoli av samma årgång, eller om man är sugen på mer solmogen frukt och inte räds en rejäl skvätt vardera Cab och Merlot finns Poggio al Tesoros utmärkta Mediterra.

2002 Weingut Bründlmayer Riesling Zöbinger Heiligenstein Alte Reben

En av fjolårets favoriter på Riesling fronten kommer ifrån Kamptal i Österrike och lyckades förutom att vara ett utomordentligt vin även med bedriften att få en vitvinskeptiker att uppskatta vitvin och en högljudd förespråkare för billigt vin att få nytt hopp om relationen kvalitet gentemot pris. Ogillar man extraherad muskelriesling eller extrem spätlese/auslese trocken i Österrikisk tappning är detta säkerligen helt fel vin. Om man däremot är förtjust i stilen tycker jag det här är ett snyggt och välbalanserat exemplar.

Rankorna för detta vin är de äldsta i vingården och har en snittålder på 45år.

2002 Zöbinger Heiligenstein Alte Reben, är vackert gyllengult i medelhög intensitet. Doften är djup och koncentrerad, senskördat nektarlik. Här finns mogen persika och färska aprikoser som samsas med livligare citrusskal och passionsfrukts toner på en stadig bädd av rökig och livlig mineral, draperad med ett täcke av blommig honung och petroleum.

Munkänslan är nästan torr säkerligen en kombination av restsötma (bara 5g), senskördad smakkaraktär och vinets koncentration och alkoholhalt på 13%. Smaken är ett eko av doften och rider på vågen av en perfekt avvägd syra. Nyanserat, balanserat och med en fantastisk längd.

Det här vinet är absolut strålande på egen hand, men koncentrationen, den elegant sötaktiga frukten och syran borgar för spännande smakmöten med kalvbräss eller kanske fet tamfågel med en perfekt slät potatispurée som smakats av med en lika slät purée på halstrad anklever?

Efter som tid finns...

... tänkte jag passa på att skriva några radar om viner jag han med att dricka under det gångna året. Inte nödvändigtvis de bästa, men ett antal viner som förtjänar ett litet omnämnande.

Först ut några vita godbitar...

Fylliga aromatiska vitviner med lite lägre syra är en vintyp som jag tycker är lite orättvist förbisedd. Kanske beroende av att många föredrar rödvin framför vitvin och att det sistnämnda huvudsakligen får fylla rollen ungt, fräscht och fruktigt.

Personligen tycker jag att den fylliga, feta och mer eller mindre aromatiska varianten är mycket användbar som matvin, allra helst till maträtter som har liknande karaktär... Gärna långkok på kalv, med eller utan grädde och allra helst Osso Buco Milanese med Gremolata. Till en dylik drack vi i höstas...



2000 Leon Beyer Gewürztraminer Cuvée des Comtes d´Eguisheim, ett gyllene vin med bärnstensfärgade stick som varskodde om en viss ålder och mognad på vinet.
Doften var öppen, tydligt utvecklad och med tanke på druvan åt det elegantare hållet. Koncentrerad, men förhållandevis finstämd, "sval" och nyanserad.
Definitivt inte samma genre som exempelvis Zind-Humbrechts (utmärkta) Herrenweg de Turckheim, även fast de delar många Gewürz-klassiska karaktärsdrag.

Doften öppnar upp med diskret söta, lätt oxiderade drag av honung, aprikoser lite bokna äpplen. Därefter mer parfymerade drag av litchi, rosor och tallbarr för att till sist ringa ut i peppar och salmiak-kryddig mineral.

Smaken går i samma tecken, mjuk, sammetslen och fyllig utan att bli glycerolfet, de söta associationerna inleder även här, men övergår snart i en tilltalande fruktig bitterhet som påminner om rosa grapefrukt och sedan massor av finstämd kryddighet och mineral.
De sistnämnda ger den balanserande men ändå druvtpiskt mjuka syran den hjälp på traven den behöver för önskad fräschör. Smaken är lång, mycket homogen och alldeles strålande.

I min mening gjorde sig vinet alldeles strålande till Osso Buco, särskilt om man håller sig ifrån mängder av tomater och lägger lika mycket fokus på morötter, blekselleri och den milda kött och märgsmaken. Citronskal och persilja från gremolatan är liksom saffrans risotto som gjorda för ett kryddigt och parfymerat vin.

Det här är definitivt ett vin jag tänker dricka mer av och troligen en bra introduktion för dem som har bestämda åsikter om Gewürztraminer.

NOT: Provade vinet igen på Alsacedagen på Operaterassen tidigare i våras strax innan stängning. Den flaskan var trött, ensidig och tydligt oxiderad. Huruvida det berodde på flaskan/korken, eller att åldringen snabbt tappar stunsen när han fått någon timme eller två i friska luften vågar jag inte svara på.









Nästa vin ut på banan faller också in i kategorin fylligt och aromatiskt, fast här är istället syranivåerna mycket höga. Petit Manseng är en sydfransk halvdoldis till druva som i likhet med vissa andra sydeuropeiska vitvinsdruvor exemepelvis Fiano och Godello lyckas med konststycket att blanda en fyllig, solmogen karaktär med en läskande syra. Åtminstonde om vinmakaren vet vad han sysslar med.
Denna flaska avnjöts på Mårten Gås... Här finns frukt som gifter sig med plommon, äpplen och sås samtidigt som syran är välkommen till den feta fågeln...




2005 Domaine Cauhapé La Canopée Jurançon Sec är djupt citrongult med en viss dragning mot mer ädelmetallisk lyster. Redan här vittnar långsamma tårar i glaset att vi har med potenta droppar att göra. Doften är koncentrerad, en aning knuten och har en solmogen frukt som påminner om en blandning av färsk och inkokt rabarber, lite söt-syrliga stenfruktstoner av mer obestämbart slag och mängder av saffran, nötter, söta kryddor från ekfat och en svans av rökig mineral.

I munnen är vinet till en början mycket fylligt, sötfruktigt och kryddigt till dess att syran kliver in och tar oss på en åktur i en betydligt stramare riktning för att avsluta med mineral och fat. En invändning här skulle kunna vara att vinet inte känns helt harmoniskt i övergången och att faten inte känns helt integrerade Troligen skulle något år eller två runda av hörnen något, men med mat till är det egentligen inte något problem.

Definitivt ett mycket gott och använbart vin till lite fetare rätter på fågel, kalv dilamm med lite sötsyrliga tillbehör som gräddsåser, frukt, gelé etc.

Vinet har varit slutsålt sedan försommaren och i hopp om en ny årgång får man hålla till godo med lillebror Seve d´Automne som är i samma skola om än inte samma klass.





Den första lilla trion viner kompletteras av en skön druvblandning ifrån vingården Engelgarten i Bergheim, Alsace. Samplanterade stockar Riesling, Pinot Gris, Beurot, Muscat och Pinot Noir, producerar ett vin som är tänkt att i förstahand representera det enskilda vingårdsläget, i andra hand Alsace och dess druvor.

2005 Marcel Deiss Engelgarten, avviker redan vid en första anblick. Vinet är mycket blekt med lite gröna och rosa stick och viss pärlighet på det sätt som är vanlig i ung riesling.
Doften känns lite knuten men aromatisk och mycket innehållsrik.Här finns toner av lime och apelsin skal, sprickmogna gröna bordsdruvor, vit persika och päron. Honung, finstämd Pinot Gris kryddighet, tallbarr och mängder och åter mängder av mineral.

I munnen har vinet en tydlig restsötma, frukten domineras av bordsdruvor och aromatisk citrus. Syran är ganska hög men känns aningen väsenskild från den söta inledningen och den angenämnt mineralstinna upptakten. Mat och/eller lagring lär råda bot på problemet.

Vi drack Engelgarten till en Ceviche-inspirerad förrätt på halstrad pilgrimsmussla med bl.a mango, avokado, chili och koriander, och sötman i maten höll sötman i vinet i schack.
Definitivt något för den som vill ha vin till kryddig och söt mat från något av världens andra hörn, eller varför inte en grillad lättgravad lax med honung och senaps créme fraiche samt härligt söta vårprimörer?

Time-Out, innan vi ens börjat...

Denna blogg inleds med en time-out. Undertecknad glömde under påsken tillfälligt hur man åker skidor och är för närvarande sängbunden. Morfin och alkohol anses i de flesta kretsar vara en dålig kombination varför det råder torka på dryckesfronten...

Lyckligtvis lär detta tillstånd vara övergående... Återkommer A.S.A.P.