Först ut några vita godbitar...
Fylliga aromatiska vitviner med lite lägre syra är en vintyp som jag tycker är lite orättvist förbisedd. Kanske beroende av att många föredrar rödvin framför vitvin och att det sistnämnda huvudsakligen får fylla rollen ungt, fräscht och fruktigt.
Personligen tycker jag att den fylliga, feta och mer eller mindre aromatiska varianten är mycket användbar som matvin, allra helst till maträtter som har liknande karaktär... Gärna långkok på kalv, med eller utan grädde och allra helst Osso Buco Milanese med Gremolata. Till en dylik drack vi i höstas...
2000 Leon Beyer Gewürztraminer Cuvée des Comtes d´Eguisheim, ett gyllene vin med bärnstensfärgade stick som varskodde om en viss ålder och mognad på vinet.
Doften var öppen, tydligt utvecklad och med tanke på druvan åt det elegantare hållet. Koncentrerad, men förhållandevis finstämd, "sval" och nyanserad.
Definitivt inte samma genre som exempelvis Zind-Humbrechts (utmärkta) Herrenweg de Turckheim, även fast de delar många Gewürz-klassiska karaktärsdrag.
Doften öppnar upp med diskret söta, lätt oxiderade drag av honung, aprikoser lite bokna äpplen. Därefter mer parfymerade drag av litchi, rosor och tallbarr för att till sist ringa ut i peppar och salmiak-kryddig mineral.
Smaken går i samma tecken, mjuk, sammetslen och fyllig utan att bli glycerolfet, de söta associationerna inleder även här, men övergår snart i en tilltalande fruktig bitterhet som påminner om rosa grapefrukt och sedan massor av finstämd kryddighet och mineral.
De sistnämnda ger den balanserande men ändå druvtpiskt mjuka syran den hjälp på traven den behöver för önskad fräschör. Smaken är lång, mycket homogen och alldeles strålande.
I min mening gjorde sig vinet alldeles strålande till Osso Buco, särskilt om man håller sig ifrån mängder av tomater och lägger lika mycket fokus på morötter, blekselleri och den milda kött och märgsmaken. Citronskal och persilja från gremolatan är liksom saffrans risotto som gjorda för ett kryddigt och parfymerat vin.
Det här är definitivt ett vin jag tänker dricka mer av och troligen en bra introduktion för dem som har bestämda åsikter om Gewürztraminer.
NOT: Provade vinet igen på Alsacedagen på Operaterassen tidigare i våras strax innan stängning. Den flaskan var trött, ensidig och tydligt oxiderad. Huruvida det berodde på flaskan/korken, eller att åldringen snabbt tappar stunsen när han fått någon timme eller två i friska luften vågar jag inte svara på.
Nästa vin ut på banan faller också in i kategorin fylligt och aromatiskt, fast här är istället syranivåerna mycket höga. Petit Manseng är en sydfransk halvdoldis till druva som i likhet med vissa andra sydeuropeiska vitvinsdruvor exemepelvis Fiano och Godello lyckas med konststycket att blanda en fyllig, solmogen karaktär med en läskande syra. Åtminstonde om vinmakaren vet vad han sysslar med.
Denna flaska avnjöts på Mårten Gås... Här finns frukt som gifter sig med plommon, äpplen och sås samtidigt som syran är välkommen till den feta fågeln...
2005 Domaine Cauhapé La Canopée Jurançon Sec är djupt citrongult med en viss dragning mot mer ädelmetallisk lyster. Redan här vittnar långsamma tårar i glaset att vi har med potenta droppar att göra. Doften är koncentrerad, en aning knuten och har en solmogen frukt som påminner om en blandning av färsk och inkokt rabarber, lite söt-syrliga stenfruktstoner av mer obestämbart slag och mängder av saffran, nötter, söta kryddor från ekfat och en svans av rökig mineral.
I munnen är vinet till en början mycket fylligt, sötfruktigt och kryddigt till dess att syran kliver in och tar oss på en åktur i en betydligt stramare riktning för att avsluta med mineral och fat. En invändning här skulle kunna vara att vinet inte känns helt harmoniskt i övergången och att faten inte känns helt integrerade Troligen skulle något år eller två runda av hörnen något, men med mat till är det egentligen inte något problem.
Definitivt ett mycket gott och använbart vin till lite fetare rätter på fågel, kalv dilamm med lite sötsyrliga tillbehör som gräddsåser, frukt, gelé etc.
Vinet har varit slutsålt sedan försommaren och i hopp om en ny årgång får man hålla till godo med lillebror Seve d´Automne som är i samma skola om än inte samma klass.
Den första lilla trion viner kompletteras av en skön druvblandning ifrån vingården Engelgarten i Bergheim, Alsace. Samplanterade stockar Riesling, Pinot Gris, Beurot, Muscat och Pinot Noir, producerar ett vin som är tänkt att i förstahand representera det enskilda vingårdsläget, i andra hand Alsace och dess druvor.
2005 Marcel Deiss Engelgarten, avviker redan vid en första anblick. Vinet är mycket blekt med lite gröna och rosa stick och viss pärlighet på det sätt som är vanlig i ung riesling.
Doften känns lite knuten men aromatisk och mycket innehållsrik.Här finns toner av lime och apelsin skal, sprickmogna gröna bordsdruvor, vit persika och päron. Honung, finstämd Pinot Gris kryddighet, tallbarr och mängder och åter mängder av mineral.
I munnen har vinet en tydlig restsötma, frukten domineras av bordsdruvor och aromatisk citrus. Syran är ganska hög men känns aningen väsenskild från den söta inledningen och den angenämnt mineralstinna upptakten. Mat och/eller lagring lär råda bot på problemet.
Vi drack Engelgarten till en Ceviche-inspirerad förrätt på halstrad pilgrimsmussla med bl.a mango, avokado, chili och koriander, och sötman i maten höll sötman i vinet i schack.
Definitivt något för den som vill ha vin till kryddig och söt mat från något av världens andra hörn, eller varför inte en grillad lättgravad lax med honung och senaps créme fraiche samt härligt söta vårprimörer?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar