Middag den 14e Augusti...

Trotts att min magra sjukpenning sjunger på sista versen var jag på humör för en middag med gott vin här om dagen. Det är tur att vin inte är färskvara, för nuvarande inkomst medger inga inköp. Därför får några sparade flaskor sätta livet till. Finns en risk att både en och två flaskor som borde legat längre kommer få gå den vägen i höst, men vem vill gå törstig?

Herr Schimpans och V, utrustad med en flaska Grongnet Special Club 1998, dyker förbi vid sjusnåret och vi provar champagnen till en bit Morbier. Jag gillar den här typen av champange, med mognad i form av bokna äpplen, mogen ananas, torrostade jordnötter och nougat som gifter sig fint med ostens mjölkiga knäckighet, samtidigt som vinets syra och ostens sälta och fetma möts i en kärleksfull Boa Constrictor kram. Försvinnande gott.



Det andra vinet serverar jag blint och gissningarna hamnar tillslut i Södra Rhône-dalen, med kommentarer om kryddor och modern grenache frukt. Och liknande röster har höjts om detta vin förr vid olika tillfällen. Men även fast vinet har rejält med kryddighet och framförallt en tydlig vitpeppar-ton och en ganska så stadig kropp handlar det ändå mest om sammetsmjuk bärfrukt på det där obestämbara hallon, jordgubb, körsbärsviset som för mig är Pinot Noir.

2006 Escarpment Kupe, ifrån Martinborough producenten Larry McKenna är en personlig favorit när det kommer till Nya Zeeländsk Pinot Noir. Som sagts innan ett rejält kraftfullt vin för att vara en pinot, men helt och hållet befriat från knäckiga smörkola-toner, slapp plommonfrukt och alkoholsyltighet. Och förstås slipper man också typiska Marlborough drag som stjälkighet, gummi och brist på kropp och koncentration i munnen.

Så sent som för ett år sedan bjöd vinet, för att vara en Pinot på en ganska påtaglig och respektingivande tanninstruktur, den har smält in i frukten och är listigt gömd i en virvlande dans av silkeskjolar. Mäktigt bärig, kryddig och med läckra kaffelika rostade fat som inom några år säkert är perfekt integrerade. Elegans. Längd. Glädje.






Till hemlagde ravioli på rödvinsinkokt confiterat anklår, persilja och anklever i en krämig sås på kantareller är det här vinet en absolut fröjd. Och en ganska oschysst öppning för nästa vin för kvällen...

Bierzo är ett område som jag efter att ha provat vinerna från Descendientes J.Palacios beslutade mig för att jag ville prova allt jag kom över ifrån. Det är placerat på spaniens nordvästkust, i en skyddad bergsdal och vinerna som görs på druvor ifrån gamla Mencia stockar, ofta kring hundra år, blir i modern tappning härligt kryddiga, köttiga och lite aromatiskt blomparfymerade. Palacios viner påminner mig mycket om bra Norra Rhône syrah i en varmare tappning.

Tyvärr har det mesta andra jag provat ifrån området inte nått upp till mina klart höga förväntningar och har oftast mest varit överextraherat och platt. Exempelvis Losada och Gotín del Risc som åtminstonde tidigare funnits på monopolet.



2003 Castro Ventosa Valtuille Cepas Centenarias, är en present som är inköpt i Spanien. Personligen är jag väldigt skeptisk mot årgången även om jag tycker att den överlag känns mer lyckad i södra än i norra europa. Färgen är rostigt blodröd, intensiteten inte särskilt hög och doften kommer nog i ärlighetens namn inte riktigt till sin rätta efter en bra pinot. Här finns körsbär och lite kärniga färska plommon i en varmmogen smygvolatil stil som för tankarna lite åt den flaska Passopisciaro från 2005 som vi drack tidigare i somras. Inte defekt, inte dåligt, men säkerligen ändå årgångsmärkt.

Lyckligtvis finns här även en hel del kött, örter och blodig, järnig mineral samt rostade fat. De sistnämnda punkterna tar vinet i helt rätt riktning. I munnen är vinet knappt fylligt, frukten lite torkad och syrlig. Tanninen är kanske lite torra i överkant, men fokus är hur som helst på en läcker syra och kryddiga köttiga mognadstoner och ett mycket mineraliskt slut.

Till en ciderbräserad grissida med rödvinsky med ugnsbakade färska plommon, rotselleri och parmesan creme samt smörslungade bönor och kantareller gör sig vinet utmärkt. Koncentrationen och dess syrarika fokus blir till matvin på samma sätt som en mognad Bordeaux eller Côte Rôtie. Helt klart ett mycket gott vin som jag gärna vill prova i annan årgång.








Till desserten, en lakritsbrûlée med ananas inkokt i vitvin, kardemumma, kanel och jasminthé, har Herr Schimpans panikköpt en flaska 2004 Chateau Dereszla Tokaji Aszú 5 Puttonyos. Det är det mest spännade man hittar på Långholmsgatans allt annat än välsorterade Systembolag, vid sidan om en för tillfället slutsåld Castelnau de Suduiraut som annars hade varit ett förstahandsval. Kul med Sauternes som har tillräckligt med restsötma för en envig med en Brûlée och tillbehör.

Och Tokaji kan ju vara hemskt gott. Men jag har druckit fem flaskor av det här vinet där en har varit korkad, en odrickbart oren (kanske även korken som spökade här), två, varav den ena serverades denna kväll lite obehagligt volatil och alkoholstickig och till sist en som var alldeles utmärkt. I det sistnämnda fallet var vinet en fröjd av botrytis-aprikos och kryddor, honung, gula plommon och med en laser-lik syra som höll sötman i schack. I de två andra som inte var tydligt defekta drog det hela mycket mer mot bokna äpplen och volatila björnklister-toner av plommonkärnor och bittermandel. Gott i lagom dos, men här var det klart mer än vad som var på sin plats och slutresultatet blev varken elegant eller särskilt fräscht. Problem i anläggningen? Transport? eller så har jag haft otroligt mycket otur...

Lär inte köpa grisen i säcken fler gånger. Hade nog allra helst velat ha en flaska Geil Beerenauslese eller Sepp Moser Schilfwein för att låta mineraltonerna mingla med lakritsen.


Vi avslutar kvällen med att förundras över hur gott Alcool Blanc kan vara, denna gång i form av ett glas av La Gigognes Mirabelleplommon destillat. Nu återstår den olidliga väntan till nästa utbetalning av sjukpenningen.

Rött för utomhusbruk...

Sommaren fortsätter i ostadig takt och med med väder som varken vill ut eller in. Det får än en gång bli ut, närmare bestämt till Djurgårdsbrunn för parkutsikt och studier av en större flock kanadagäss på behagligt avstånd. Pefekt så här en halvmulen söndagskväll när det inte är trehundra dagsturister som slåss om kökets och serveringspersonalens tid.

Vi blandar förrätter och varmrätter till en mindre buffé med skinkor, carpaccio, grönsaker i olika tillstånd, gårdskyckling och grillat lamm med söta kryddor. Lite hummer och tonfisk slinker också med. Allt är vällagat och sommarfräscht.

Till detta två röda viner i olika men ändå oblyg stil som verkar ha funnits på en tidigare vinlista.

2002 Don Miguel Vineyard Pinot Noir, från Marimar Torres i Russian River Valley, kalifornien, har en roströdfärg med en del djupare blåröda reflexer.

I doften känns en viss mognad av. Pinotbärigheten drar mer mot jordiga hallon och jordgubbskompott än nyplockade bär och ekfaten och den lite knäcksöta kolaton som brukar finnas i den här typen av kalifornisk Pinot känns mer som en naturlig del av doften. Lite hängt kött och kryddor finns här också.

Tilltalande och nyanserat utan att på något vis vara superkomplext, med fin koncentration och lagom med tyngd i munnen på silkeslent mognat vis. Syran sticker inte på något vis ut, men ftersmaken ringer ut i elegant bärig och kryddig stil.

Känns som en ganska tilltalande ålder att dricka det här vinet i. Flaskan slinker ned av bara farten. Fortsättningsvis...

... blir det 2002 Mas La Plana, från Torres i Katalonien. Vingårdsbetecknad Cabernet Sauvignon som inte brukar göra bort sig. Färgskalan går i ett ungdomligare tecken än i föregående vin. Tegeltendenser finns i kanten, men kärnan är fortfarande djupröd och ogenomtränglig.

Doften bjuder svartvinbärssaft på det där lite fruktköttsstinna, hemgjorda och ofiltrerade viset, lite stjälkiga toner och massor av blyerts. Mognaden bjuder lite plommonsylt och blodigt kött. Det finns dessutom söta kryddor och en känsla av rökt paprika pulver á La Chinata! (nog för att vinet är spansk, men...), som faktiskt hur udda det än låter faktiskt är riktigt tilltalande.

I munnen är vinet knappt fylligt, med en väl inlindad strävhet och syra och ganska bra längd. Vinets solmogna frukt klarar både grillad skocka, paprika och att lammet kryddats med något slags variant på quatre épices. Samtidigt är alkoholen förhållandevis modest på 13.5 % och skenar inte iväg i smakmötet. Definitivt ett bra grillvin.

Kvällen avslutas med 2007 Cellar Selection Pinot Noir från Villa Maria. Trevlig om än lite enkel pinotbärig frukt i typisk N.Z stil, där munkänslan inte håller vad doften lovar. Typiskt för både Pinot och Sauvignon Blanc ifrån Marlborough i den här prisklassen tycker jag. Ett trevligt glas att läppja på när sommarnatten har lagt sig och det sprakar i den öppna spisen.

Quinta de Chocapalha Reserva Branco 2007

Har fortsatt att njuta av stockholms skärgård den senaste veckan och passade på att svänga ihop en paella. Till det valde vi ekat vitvin från portugal, med hopp om att få en bra balans mellan frukt, fat och gärna en nypa mineralitet. Sandra Tavares da Silva har i värmen i portugisiska Estremadura tåtat ihop åtminstonde en röd reserva på Touriga Nacional, Tinta Roriz (Tempranillo) och en skvätt Syrah, som inte gör bort sig i fruktintensiva sammanhang och bjuder mörka bär, kryddor och hysteriskt mycket choklad. Definitivt något att prova till BBQ.

2007 Quinta de Chocapalha Reserva White, är huvudsakligen Chardonnay, med en skvätt vardera Viosinho och Arinto. Chardonnay komponenten har spenderat 7 månader på fat emedan de andra två druvorna jästs och legat på jästfällningen i ståltankar.

Färgmässigt är vinet ännu ganska blekt, med lite halm och gyllengula inslag.

I doften är det helt klart ekfaten som dominerar, rostninen ger lite söta majslika toner och vanilj men utan att det blir kladdigt eller jobbigt. Därtill rökig mineral på det där portugisiska stendammslika sättet och fet men ganska diskret frukt i gula äpplen, citrus och lite omogen persiko stil.

Munkänslan är ganska fyllig, men läskande syra och en tilltalande liten beska håller helt klart vinet på banan och till en kryddig paella med grillade gambas sitter det faktiskt som gjutet. Den sydländska frukten är en välbehövlig buffert mot kryddor och skaldjurens sötma.

Att vinet kostar 139kr stör verkligen inte heller, borde köpa några flaskor att lägga undan till sen hösten och nästa sommar till samma ändamål.

En stund av total lycka...

Androuët, har under de senaste veckorna haft ett antal olika getostar av mer eller mindre obskyrt slag som komplement till det från första början ganska gedigna utbudet och eftersom getostarna verkligen är fantastiska under vår och försommaren så har vi glatt tagit alla tillfällen iakt att få oss små smakprover.

Att en sommar kväll kunna sitta nere vid Pålsundet och se solens sista strålar spela över vattnet är i sig inte en tråkig, får man därtill en lagom mogen getost, där kanten börjar bli slät och vaxgul, men kärnan ännu är vit och smulig som bjuder på fantastiska dofter av honung, bivax, blommor och örter blandat med de där källar och getdofterna samt en fantastisk nötig, karamellig och syrlig smak skriker kroppen att ett någorlunda sött vin skulle kunna vara den sista pusselbiten...

1995 Karl Erbes Ürziger Würzgarten Riesling Auslese**, är definitivt ett vin för jobbet. I sin ungdom hade det säkerligen varit i det sötaste laget, men även om sötman är påtaglig så är den säkerligen inte lika påträngande som de hade varit i ett yngre stadium. Doftens honung, bivax och petroleum, botrytis aprikos och kryddighet, mjuka guläpplighet och mineral är som hand i handsken för en getost med den här mognaden. Vinet har liksom osten mjukt integrerad men ändå livgivande syra och dansar kvar längs med tungan tills de sista honungstonerna ringt ut i sommarnatten.

Knappt trehundrakronor för en stunds total frid och lycka känns som en fantastisk investering. Emmylou Harris Spyboy liveskiva får agera sommarens soundtrack även denna sommar...
Skål!

Sommarviner del II

Sommarvins temat fortsätter. Blandad kompott vad gäller ursprung och druvor. Temat är fortfarande fatat och friskt.

2002 Château de Fesles Chenin Sec La Chapelle, är intesivt halmgult med gyllene och bronslika stick. Doften känns ännu ganska ung och knuten, rejält mineralisk och fatad, men fruktburken är det fortfarande lock på. Man kan ana lite ananas och bokna äpplen, men blint tror jag inte att Chenin Blanc hade kännts självklart. Färgen skvallrar mer än doften.

Munkänslan är slank och ganska hård. Frisk syra, mineral och relativt integrerade men ändå tydliga rostade ekfat. Fruktkaraktären är mer uppenbar än i doften, särskilt när vinet precis börjar mingla runt i munhålan.

Säkerligen hade det här vinet mått bra av en timme eller två i karaff och kanske ännu hellre några år till på rygg. Vill man däremot ha ett friskt och fräscht vin till lite grillad fisk en var juli kväll gör vinet absolut inte bort sig.




2006 Meerlust Chardonnay, är ett litet test. Jag brukar över lag föredra sydafrikanska vita viner över de röda. Exempelvis Raats Chenin Blanc i klassik och återhållsam stil samt frukt och ekbomben Rudera Robusto har med jämna mellanrum slunkit ned till belåtenhet. Dessutom har jag provat producentens bordeaux stylade Meerlust Rubicon i årgång 2003 med jämna mellanrum. Initialt störde rökigheten mig ganska mycket i det här vinet, men i takt med att det mognat tycker jag det draget blivit en del i en mycket trevlig helhet. Ryktesvis är efterkommande årgångar inte bra och har heller inte testats.

2006 Meerlust Chardonnay, är citrongult med en del gyllene inslag. Doften är rejält fruktig och fatig utan att för den sakens skull vara i flodhästsligan där många Australiensare, Amerikaner (båda kontinenterna) och andra Sydafrikaner ingår. Hade man varit fransman hade man nog ändå sagt "now zat iz what you call eh phet bast-ard" och blint skulle man ju inte placera vinet norr om Lyon. Här finns diskret persika, gula äpplen, lite ananas och smöriga, rostade fat och lite mineraliska inslag.

I munnen är vinet drygt medelfylligt med fin koncentration och tillräckligt med fruktig rondör för att linda in en pigg syra och nötiga fat.
Det är ett gott vin som kommer göra sig utmärkt till sommaraktiviteter. Både till mat och på egen hand.




Fat som fått sig en lättare rostning hittar vi i 2007 Monte Grande från Soave topproducenten Prà. Färgen är blekt halmgul med vissa inslag av djupare citrongula toner. Doften är stor och fet men samtidigt diskret på det där italienska viset. Citronskal, knappt mogna persikor, Golden Delicious äpplen och diskret vitblommighet blandas med mandellik fetma och diskret rostade fat bidrar med vanilj och mer nötighet. Därtill en mycket påtaglig och fräsch mineralitet.

Smaken är mycket ren, stadig utan att vara det minsta klumpig. Nästan gräddigt krämig med finstämd mineralisk persiko och äppelfrukt. Syran är väl infattad och mycket harmonisk.
Gjorde sig fint till en risotto på krondill, äpple och kamchatka krabba. Enda invändningen att alkoholen kanske kröp fram lite väl tydligt till sötman i rätten.

Sommarviner

Så här i sommartider gäller det ju att ligga på ett lager av bruksviner som skall passa till olika mer eller mindre spontana situationer som kan uppstå när hungern och törsten slår till i samband med sol, värme och natur. Rieslingar av varierad torrhetsgrad till klassisk finlemmad svensk sommarmat och som bersåvin. Tankjästa lätta godsaker i vit och rosenfärgad tappning, samt eftersom det trotts allt blir en hel del grill, lite tuffare viner.

För egen del brukar det bli en hel del rött i samma stil som posten under, samt när det vankas vitvin företrädelsevis ekade sådana och helst av den friskare sorten.

Vit bordeaux, moderna Loire viner, helst av Chenin Blanc, nya världen varianter av dessa, samt undantagsviner från de flesta av världens vitvinsproducerande områden. Här följer några hastiga presentationer.

2006 Château Rochemorin Blanc

Är ett av André Lurtons slott i Pessac-Léognan. Man arbetar med en mycket hög andel Sauvignon Blanc, ofta, som i det här vinet, till 100%.

I glaset bjuds ett blekt citrongult vin med lite gyllene och gröna stick. Doften är medelstor, med lite feta citrustoner, Sauvignon örighet, rökig mineral och därtill en rejäl släng vaniljstinn och nötig, rostad ek som tillsammans med Sauvignon Blanc-tonerna alltid får mig att tänka på något slags syrlig, osötad svartvinbärspaj.

Munkänslan har en viss fyllighet, frukten är ganska diskret och håller sig någonstans i trakten citron och gul grapefrukt. Men syran tar snart över rodret och i kölvattnet bjuds strama mineraltoner, med lite örtig och grapefruktlik beska av det där slaget som i systembolagets produktblad skulle anges som angenäm. Och trotts att ekfaten är allt annat än integrerade tycker jag att vinet har tillräckligt med fräschör för att det hela inte skall bli störande.

Vinet skulle säkert må jättebra av något år eller två på rygg, men har man inte tid och ro gör det sig utmärkt till grillad fisk och skaldjur med Salsa Verde och Papas Arrugadas vilken dag som helst.



2005 Château Limbourg Blanc

Är en lite tuffare bekantskap. En varmare årgång, men även en generös dos Sémillon.

Färgsättningen är djupare gul, med mer av de gyllene dragen och saknar gröna stick. Doften är fylligare och har mer djup. Addera gula frukter som färsk aprikos, nektarin, Signe Tillisch-äpplen och lite passionsfrukt. Likaså munkänslan, som för den delen inte förlorar god fräschör om än upplevs något mindre stramt. Även här skulle nog några år på rygg göra vinet större rättvisa, särskilt för ekfatens skull. Men man får i mitt tycke ändå ett väldigt trevligt vin för pengarna.

Vinet gjorde sig utmärkt till grillade pilgrimsmusslor, vit sparris och cidersmörsås.






2007 Cape Mentelle Sémillon Sauvignon Blanc

är en Australiensisk tolkning av den vita bordeaux-stilen på druvor som växt kring Margaret River i västra delen av landet.

Ett halmgult vin med gyllene toner. Doften är lite sluten och beter sig vobbligt. Hade säkert mått bra av att dekanteras, men eftersom jag provade vinet på krogen fick idogt vispande med glaset fylla den funktionen.

Efter en stund öppnar doften upp sig. Gula aningen bokna äpplen, limesaft, gröna Basset´s vingummin och en gummiton som vore det en Riesling från samma kontinent. Sauvignondelen, som utgör hälften av vinet bidrar med typiskt gröna toner, gräs, örter och ärtskott. Därtill finns en fatton, men den är inte av det där smäckra, rostade slaget och drunknar i mitt tycke bland övriga intryck som i sin tur inte känns helt förenliga och spretar vilt åt alla håll.

I munnen har vi till en början ganska mycket mogen gul frukt, därefter örter och en syra som är frisk men känns lite väsenskild ifrån ärtskott och vingummin. Helhets intrycket är mycket spretigt. Å andra sidan är vinet ganska ungt och behöver kanske bara lite tid. För egen del känns det för lång ifrån min smak för att jag skall betala 150kr för ett nytt försök.

Flera andra i sällskapet var dock väldigt förtjusta och risken är väl att jag är oskäligt elak eftersom det inte föll mig i smaken karaktärsmässigt. För egen del satsar jag även fortsättningsvis på ren Sémillon i Hunter Valley stil om jag skall dricka vitt från känguruland.




Ps. Är man sugen på en ekad Sauvignon Blanc med rejäl frukt skulle jag vilja rekommendera 2007 Ojai McGinley Vineyard Sauvignon Blanc, kanske inte klockrent prisvärde i dagsläget, men jag tycker ofta att amerikanska viner behöver några år för att uppvisa komplexitet. Det är i allafall ett schysst vin med intensiv, ren och fräsch frukt och en ganska återhållen släng ek. Gott. ds.

Medelhavsviner

Under den gångna helgen har vi hunnit med rödvin ifrån två utav de populärare resmålen i Medelhavet, nämligen 2005 Passopisciaro från Tenuta di Trinoro på Sicilien och 2005 Àn från Anima Negra på grisfestens och den moderna charterturismens mekka, Mallorca.

2005 Passopisciaro, är hundra procent Nerello Mascalese, en gammal inhemsk siciliansk druva som fört en tynande tillvaro eftersom den inte mognar förr än i november. Vingårdarna ligger utspridda längs med Etnas sluttningar på mellan 600 och 1000 meter och skördades under andra halvan av november månad i takt med de olika vingårdarna mognade.

Vinet finns för tillfället i beställningssortimentet och beställdes efter smakprov utav årgång 2006 på Vinbaren och Terrenos Vinotek.

2005 Àn, är huvudsakligen baserad på den inhemska druvan Callet till vilken tillsatts en mindre mängd av de likaledes inhemska Mantonegro och Fogoneu. Vinet finns i årgång 2006 via dolt beställningsnummer, Vinovativa importerar.

Och så till glasen...

2005 Àn, har en färg som är klippt och skuren för ett vin från en producent som kallar sig den svarta själen. Det är djupt blodrött med nästintill svarta inslag av levrat blod, och lämnar tunga karmosindraperier mot glasets väggar.

Doften är stor med en viss känsla av värme och mognad, massor av nymald svartpeppar, varm mörk körsbärsfrukt, lite torkade blommor, örter, grillat kött och blodig mineral i en vagga av rejält rostade ekfat som ger kaffe, vanilj och quatre épicé.

I munnen är vinet något hack under fylligt, med livgivande syra och bestämd men ganska mjuk tannin i soldränkt stil. Koncentrerad, läskande körsbärsfrukt spelar biroll till vinets örtiga drag och de ännu inte helt integrerade faten som känns som en liten beska strax innan eftersmaken och även banar väg för en lite alkoholeldig känsla.

Men eftersmaken är mycket lång och mycket god och något eller ett par år till på rygg lär göra detta till ett perfekt grillvin. Även om det är klart modernare och flörtigare går mina tankar till Mastroberardinos ofta ljuvliga Radici Taurasi och kanske hamnar vi ännumer åt det hållet när vinet fått några års mognad till.






2005 Passopisciaro, är en betydligt blekare historia, färgen är körsbärsröd med lite purpur stick och inte i närheten av samma intensitet som föregående vin. Inga problem att se igenom vinet om man vinklar glaset.

Doften ger, särskilt med tanke på provsmaket av den senare årgången en viss oroskänsla. Här finns samma typ av lite parfymerade likörlika körsbärs och hallon frukt, men där 2006 även bjöd på syrliga aprikoser och plommon finner vi här ett inte helt behagligt drag av gula lite omogna plommon med väl intensiv kärnig bittermandelkaraktär som till och med sträcker sig till en aning Salubrinstickighet. Oxidation? Förtida död pågrund av dålig hantering? Dålig flaska eller helt enkelt en tunnelperiod? Man hittar även nypon, violer, varma minerlatoner och ganska diskreta kryddiga fat, men det hela känns lite... Stumt.

I munnen beter sig vinet lite på samma sätt. Fruktkaraktären är trevlig, mycket läskande och slank och elegant på det där moderna viset. Finlemmad tannin finns här, men känns även den lite stum. Det är först innan eftersmaken som vinet lägger i en högre växel och bjuder på några sekunder av silkig koncentration innan det rinner ut i behaglig bärig och fatig eftersmak. Det ger åtminstonde mig ett hopp om att vi bara är i en tunnelperiod. Trottsallt har man varit med om mindre givande historier i samma prisklass, särskilt norra rhône syrah som helt enkelt inte vill några år efter skörden.

Jag brukar inte läsa Allt om Vin, men ögnade ändå igenom deras bilaga med provning av beställningssortimentet. Domen lät något i stil med överextraherad, volatil och groteskt överprissatt. Och det är klart, om vinet smakar så här så måste man ju instämma. Det har däremot fått fina betyg både här och var och 2006 var om än eget, alldeles strålande. Definitivt extraherad, definitivt lite åt det volatila hållet, på samma sätt som jag ofta tycker Nebbiolo och moderna, fatade barbera viner är det. Överhuvudtaget får jag ganska mycket piemontevibbar av vinet, som ett slags Nebbiolo, Barbera, Pinot Nero tapping i mycket modern, extraherad men ändå väldigt fräsch stil. Fruktkoncentrationen, den läskande syran och aprikoskänslan för även tankarna till 2004 Petite Rousse, Tim Spears syrah vin från kalifornien även om det här känns aningen mindre udda. Och har även lite samma integrerade fatkaraktär som påminner om Zhengshan Xiaozhong, äkta lapsang te med behaglig rökighet, sötma och finstämd krydda. Den senare årgången skulle jag gärna ha ett antal flaskor av.