Två av deras vita viner brukar ha en förmåga att toppa listorna i blindprovningar hos Den Stora Europeiska Juryn. Under fjolåret han vi prova deras Chardonnay och Cometa som är gjord på druvan Fiano som odlats i italien sedan innan kristus och troligen har sin hemvis i Kampanien.
Båda vinerna är provade i årgång 2005 och åtminstonde Chardonnay-vinet har bytt årgång sedan dess. Det är definitivt två flodhästar vi har att göra med, om än trimmade och väldresserade.
2005 Planeta Chardonnay, är djupt gyllene i glaset med lite antydningar mot brons och bärnsten. Doften är stor och ganska mättad, lite som en ananas som flamberats i rejält fatlagrad rom. Vid sidan om sötsyrlig ananas finns lite persika och citrustoner, örter och varm mineral. På något sätt lyckas vinet ändå förmedla en viss ungdomlighet och en definitiv fräschör.
I munnen är vinet fylligt och koncentrerat utan att tappa fokus, frukten och faten smeksamma utan att bli ointressant och längden är fin och sköljs fram av en behaglig, hög och integrerad syra. Här kommer också en trevlig örtig och mineralisk beska som ligger kvar till dess att smaken ebbat ut.
Vinet brukar kallas för Siciliens Meursault, men om ens preferenser för ekad chardonnay betyder att man håller sig norr om Côte de Beaunes sydspets så är det knappast någon mening med att göra en beställning. Men om man däremot står med några lämpliga bitar av någon vit grillfisk, salsa verde, en rostad potatissallad och ett någorlunda öppet sinne finns här ett riktigt trevligt vin.
2005 Planeta Cometa, är ännu djupare i färgen, någonstans i gränslandet mellan guld och bärnsten och lämnar rejäla glycerol ben i glaset.
Doften är vidöppen, honungstonat bivaxfet och frukten är en cocktail av färska och konserverade persikor och päron, lite bokna äpplen som stekts i brynt karamellsött smör. Här finns även en eterisk örtighet. Det doftar som korsika (säkert Sicilien för den delen, men jag har inga personliga erfarenheter av ön) en augustimorgon efter att det har regnat. Lavendel, rosmarin, timjan och så vidare.
Cometa är förstås också rejält fylligt i munnen, återigen persikor, honung och smör som tillsammans med en riktigt rejäl syra gör att vi hamnar mycket nära citronsmörfyllningen i en Lemon Meringue Pie. I eftersmaken gör örtigheten och mineraltoner sig påminde. Och i slutändan känns det som att denna balettflodhäst landar "assemblé" trots att man haft hjärtat i halsgropen under hela dansen.
Det är kanske i mesta laget att dricka för sig självt, men är man fyra man på flaska eller lagar till något smakrikt med exempelvis grillade skaldjur eller har en inte alltför hårdlagrad pecorino liggandes så lär Cometa inte skämmas för sig. Skulle dessutom vara spännande att prova en lite svalare årgång.
Sammanfattningsvis kan väl sägas att om man är ute efter klassiska europeiska vitviner kan man bege sig i en annan riktning, men jämfört med många nyavärlden viner i samma prisklass får man lika mycket krut... Och mindre fjäsk...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar