Sommarviner del II

Sommarvins temat fortsätter. Blandad kompott vad gäller ursprung och druvor. Temat är fortfarande fatat och friskt.

2002 Château de Fesles Chenin Sec La Chapelle, är intesivt halmgult med gyllene och bronslika stick. Doften känns ännu ganska ung och knuten, rejält mineralisk och fatad, men fruktburken är det fortfarande lock på. Man kan ana lite ananas och bokna äpplen, men blint tror jag inte att Chenin Blanc hade kännts självklart. Färgen skvallrar mer än doften.

Munkänslan är slank och ganska hård. Frisk syra, mineral och relativt integrerade men ändå tydliga rostade ekfat. Fruktkaraktären är mer uppenbar än i doften, särskilt när vinet precis börjar mingla runt i munhålan.

Säkerligen hade det här vinet mått bra av en timme eller två i karaff och kanske ännu hellre några år till på rygg. Vill man däremot ha ett friskt och fräscht vin till lite grillad fisk en var juli kväll gör vinet absolut inte bort sig.




2006 Meerlust Chardonnay, är ett litet test. Jag brukar över lag föredra sydafrikanska vita viner över de röda. Exempelvis Raats Chenin Blanc i klassik och återhållsam stil samt frukt och ekbomben Rudera Robusto har med jämna mellanrum slunkit ned till belåtenhet. Dessutom har jag provat producentens bordeaux stylade Meerlust Rubicon i årgång 2003 med jämna mellanrum. Initialt störde rökigheten mig ganska mycket i det här vinet, men i takt med att det mognat tycker jag det draget blivit en del i en mycket trevlig helhet. Ryktesvis är efterkommande årgångar inte bra och har heller inte testats.

2006 Meerlust Chardonnay, är citrongult med en del gyllene inslag. Doften är rejält fruktig och fatig utan att för den sakens skull vara i flodhästsligan där många Australiensare, Amerikaner (båda kontinenterna) och andra Sydafrikaner ingår. Hade man varit fransman hade man nog ändå sagt "now zat iz what you call eh phet bast-ard" och blint skulle man ju inte placera vinet norr om Lyon. Här finns diskret persika, gula äpplen, lite ananas och smöriga, rostade fat och lite mineraliska inslag.

I munnen är vinet drygt medelfylligt med fin koncentration och tillräckligt med fruktig rondör för att linda in en pigg syra och nötiga fat.
Det är ett gott vin som kommer göra sig utmärkt till sommaraktiviteter. Både till mat och på egen hand.




Fat som fått sig en lättare rostning hittar vi i 2007 Monte Grande från Soave topproducenten Prà. Färgen är blekt halmgul med vissa inslag av djupare citrongula toner. Doften är stor och fet men samtidigt diskret på det där italienska viset. Citronskal, knappt mogna persikor, Golden Delicious äpplen och diskret vitblommighet blandas med mandellik fetma och diskret rostade fat bidrar med vanilj och mer nötighet. Därtill en mycket påtaglig och fräsch mineralitet.

Smaken är mycket ren, stadig utan att vara det minsta klumpig. Nästan gräddigt krämig med finstämd mineralisk persiko och äppelfrukt. Syran är väl infattad och mycket harmonisk.
Gjorde sig fint till en risotto på krondill, äpple och kamchatka krabba. Enda invändningen att alkoholen kanske kröp fram lite väl tydligt till sötman i rätten.

Sommarviner

Så här i sommartider gäller det ju att ligga på ett lager av bruksviner som skall passa till olika mer eller mindre spontana situationer som kan uppstå när hungern och törsten slår till i samband med sol, värme och natur. Rieslingar av varierad torrhetsgrad till klassisk finlemmad svensk sommarmat och som bersåvin. Tankjästa lätta godsaker i vit och rosenfärgad tappning, samt eftersom det trotts allt blir en hel del grill, lite tuffare viner.

För egen del brukar det bli en hel del rött i samma stil som posten under, samt när det vankas vitvin företrädelsevis ekade sådana och helst av den friskare sorten.

Vit bordeaux, moderna Loire viner, helst av Chenin Blanc, nya världen varianter av dessa, samt undantagsviner från de flesta av världens vitvinsproducerande områden. Här följer några hastiga presentationer.

2006 Château Rochemorin Blanc

Är ett av André Lurtons slott i Pessac-Léognan. Man arbetar med en mycket hög andel Sauvignon Blanc, ofta, som i det här vinet, till 100%.

I glaset bjuds ett blekt citrongult vin med lite gyllene och gröna stick. Doften är medelstor, med lite feta citrustoner, Sauvignon örighet, rökig mineral och därtill en rejäl släng vaniljstinn och nötig, rostad ek som tillsammans med Sauvignon Blanc-tonerna alltid får mig att tänka på något slags syrlig, osötad svartvinbärspaj.

Munkänslan har en viss fyllighet, frukten är ganska diskret och håller sig någonstans i trakten citron och gul grapefrukt. Men syran tar snart över rodret och i kölvattnet bjuds strama mineraltoner, med lite örtig och grapefruktlik beska av det där slaget som i systembolagets produktblad skulle anges som angenäm. Och trotts att ekfaten är allt annat än integrerade tycker jag att vinet har tillräckligt med fräschör för att det hela inte skall bli störande.

Vinet skulle säkert må jättebra av något år eller två på rygg, men har man inte tid och ro gör det sig utmärkt till grillad fisk och skaldjur med Salsa Verde och Papas Arrugadas vilken dag som helst.



2005 Château Limbourg Blanc

Är en lite tuffare bekantskap. En varmare årgång, men även en generös dos Sémillon.

Färgsättningen är djupare gul, med mer av de gyllene dragen och saknar gröna stick. Doften är fylligare och har mer djup. Addera gula frukter som färsk aprikos, nektarin, Signe Tillisch-äpplen och lite passionsfrukt. Likaså munkänslan, som för den delen inte förlorar god fräschör om än upplevs något mindre stramt. Även här skulle nog några år på rygg göra vinet större rättvisa, särskilt för ekfatens skull. Men man får i mitt tycke ändå ett väldigt trevligt vin för pengarna.

Vinet gjorde sig utmärkt till grillade pilgrimsmusslor, vit sparris och cidersmörsås.






2007 Cape Mentelle Sémillon Sauvignon Blanc

är en Australiensisk tolkning av den vita bordeaux-stilen på druvor som växt kring Margaret River i västra delen av landet.

Ett halmgult vin med gyllene toner. Doften är lite sluten och beter sig vobbligt. Hade säkert mått bra av att dekanteras, men eftersom jag provade vinet på krogen fick idogt vispande med glaset fylla den funktionen.

Efter en stund öppnar doften upp sig. Gula aningen bokna äpplen, limesaft, gröna Basset´s vingummin och en gummiton som vore det en Riesling från samma kontinent. Sauvignondelen, som utgör hälften av vinet bidrar med typiskt gröna toner, gräs, örter och ärtskott. Därtill finns en fatton, men den är inte av det där smäckra, rostade slaget och drunknar i mitt tycke bland övriga intryck som i sin tur inte känns helt förenliga och spretar vilt åt alla håll.

I munnen har vi till en början ganska mycket mogen gul frukt, därefter örter och en syra som är frisk men känns lite väsenskild ifrån ärtskott och vingummin. Helhets intrycket är mycket spretigt. Å andra sidan är vinet ganska ungt och behöver kanske bara lite tid. För egen del känns det för lång ifrån min smak för att jag skall betala 150kr för ett nytt försök.

Flera andra i sällskapet var dock väldigt förtjusta och risken är väl att jag är oskäligt elak eftersom det inte föll mig i smaken karaktärsmässigt. För egen del satsar jag även fortsättningsvis på ren Sémillon i Hunter Valley stil om jag skall dricka vitt från känguruland.




Ps. Är man sugen på en ekad Sauvignon Blanc med rejäl frukt skulle jag vilja rekommendera 2007 Ojai McGinley Vineyard Sauvignon Blanc, kanske inte klockrent prisvärde i dagsläget, men jag tycker ofta att amerikanska viner behöver några år för att uppvisa komplexitet. Det är i allafall ett schysst vin med intensiv, ren och fräsch frukt och en ganska återhållen släng ek. Gott. ds.

Medelhavsviner

Under den gångna helgen har vi hunnit med rödvin ifrån två utav de populärare resmålen i Medelhavet, nämligen 2005 Passopisciaro från Tenuta di Trinoro på Sicilien och 2005 Àn från Anima Negra på grisfestens och den moderna charterturismens mekka, Mallorca.

2005 Passopisciaro, är hundra procent Nerello Mascalese, en gammal inhemsk siciliansk druva som fört en tynande tillvaro eftersom den inte mognar förr än i november. Vingårdarna ligger utspridda längs med Etnas sluttningar på mellan 600 och 1000 meter och skördades under andra halvan av november månad i takt med de olika vingårdarna mognade.

Vinet finns för tillfället i beställningssortimentet och beställdes efter smakprov utav årgång 2006 på Vinbaren och Terrenos Vinotek.

2005 Àn, är huvudsakligen baserad på den inhemska druvan Callet till vilken tillsatts en mindre mängd av de likaledes inhemska Mantonegro och Fogoneu. Vinet finns i årgång 2006 via dolt beställningsnummer, Vinovativa importerar.

Och så till glasen...

2005 Àn, har en färg som är klippt och skuren för ett vin från en producent som kallar sig den svarta själen. Det är djupt blodrött med nästintill svarta inslag av levrat blod, och lämnar tunga karmosindraperier mot glasets väggar.

Doften är stor med en viss känsla av värme och mognad, massor av nymald svartpeppar, varm mörk körsbärsfrukt, lite torkade blommor, örter, grillat kött och blodig mineral i en vagga av rejält rostade ekfat som ger kaffe, vanilj och quatre épicé.

I munnen är vinet något hack under fylligt, med livgivande syra och bestämd men ganska mjuk tannin i soldränkt stil. Koncentrerad, läskande körsbärsfrukt spelar biroll till vinets örtiga drag och de ännu inte helt integrerade faten som känns som en liten beska strax innan eftersmaken och även banar väg för en lite alkoholeldig känsla.

Men eftersmaken är mycket lång och mycket god och något eller ett par år till på rygg lär göra detta till ett perfekt grillvin. Även om det är klart modernare och flörtigare går mina tankar till Mastroberardinos ofta ljuvliga Radici Taurasi och kanske hamnar vi ännumer åt det hållet när vinet fått några års mognad till.






2005 Passopisciaro, är en betydligt blekare historia, färgen är körsbärsröd med lite purpur stick och inte i närheten av samma intensitet som föregående vin. Inga problem att se igenom vinet om man vinklar glaset.

Doften ger, särskilt med tanke på provsmaket av den senare årgången en viss oroskänsla. Här finns samma typ av lite parfymerade likörlika körsbärs och hallon frukt, men där 2006 även bjöd på syrliga aprikoser och plommon finner vi här ett inte helt behagligt drag av gula lite omogna plommon med väl intensiv kärnig bittermandelkaraktär som till och med sträcker sig till en aning Salubrinstickighet. Oxidation? Förtida död pågrund av dålig hantering? Dålig flaska eller helt enkelt en tunnelperiod? Man hittar även nypon, violer, varma minerlatoner och ganska diskreta kryddiga fat, men det hela känns lite... Stumt.

I munnen beter sig vinet lite på samma sätt. Fruktkaraktären är trevlig, mycket läskande och slank och elegant på det där moderna viset. Finlemmad tannin finns här, men känns även den lite stum. Det är först innan eftersmaken som vinet lägger i en högre växel och bjuder på några sekunder av silkig koncentration innan det rinner ut i behaglig bärig och fatig eftersmak. Det ger åtminstonde mig ett hopp om att vi bara är i en tunnelperiod. Trottsallt har man varit med om mindre givande historier i samma prisklass, särskilt norra rhône syrah som helt enkelt inte vill några år efter skörden.

Jag brukar inte läsa Allt om Vin, men ögnade ändå igenom deras bilaga med provning av beställningssortimentet. Domen lät något i stil med överextraherad, volatil och groteskt överprissatt. Och det är klart, om vinet smakar så här så måste man ju instämma. Det har däremot fått fina betyg både här och var och 2006 var om än eget, alldeles strålande. Definitivt extraherad, definitivt lite åt det volatila hållet, på samma sätt som jag ofta tycker Nebbiolo och moderna, fatade barbera viner är det. Överhuvudtaget får jag ganska mycket piemontevibbar av vinet, som ett slags Nebbiolo, Barbera, Pinot Nero tapping i mycket modern, extraherad men ändå väldigt fräsch stil. Fruktkoncentrationen, den läskande syran och aprikoskänslan för även tankarna till 2004 Petite Rousse, Tim Spears syrah vin från kalifornien även om det här känns aningen mindre udda. Och har även lite samma integrerade fatkaraktär som påminner om Zhengshan Xiaozhong, äkta lapsang te med behaglig rökighet, sötma och finstämd krydda. Den senare årgången skulle jag gärna ha ett antal flaskor av.

Middag på Mondän den 16e Juni

Med anledning av att sommaren verkade ha beslutat sig för att göra comeback under tisdagen hann vi med en liten middag på Mondän och hann prova några nya flaskor de fått in ifrån en av mina favoritimportörer, nämligen Wine Trade.

En bakad röding med blomkålscréme, pepparot, äpple och dill kändes ju som klippt och skuren för några droppar ifrån Alsace och då både en Pinot Gris och en Riesling fanns att tillgå blev det ett glas av vardera.

Vinerna kommer ifrån producenten Domaine Barmès Buecher som är baserad i Wettolsheim i södra Alsace och har rankor i Grands Crus som Hengst och Pfersigberg och bekanta lieux-dits som exempelvis Herrenweg. Man bedriver biodynamisk och ekologiskt certifierad odling och vinmakeri och arbetar med låga uttag.

2006 Riesling Herrenweg, är vackert citrongul med lite guldgrön skiftning. Doften är mycket klar, ren och samtidigt silkeslent sötfruktig med gula äpplen, limeskal, persika och mogen ananas. Blommighet i form av akaciahoung och en finstämd jasminton samsas med petroleum och uppfräschande pepprig mineral.

Munkänslan är nästan torr och mycket elegant sötfruktig. Syran är livgivande och så pass integrerad i den mjuksöta fruktkaraktären att man nog blint gissat att vinet hade ett antal fler år på nacken. Tycker man att Riesling-viners största förtjänst är stram syra som får tandrötterna att dansa tango så kanske man bör titta åt ett annat håll, men gillar man mogen alsacefruktighet så är det här ett ovanligt nätt och elegant exemplar sett till balansen mellan frukt, fyllighet och petroleumkaraktär.

Till en rätt som har sötma i form av blomkålscreme, äpple och lite busigt stark pepparot att linda in känns det här helt rätt.



2004 Rosenberg "Silicis" Pinot Gris, är betydligt stramare i stilen. Här finns förstås också lite av akacia honung och en hint av jasmin. Diskreta drag av syrlig ananas och citron. Men det är barrträd, pepprig Pinot Gris-kryddighet med lite svamp samt en ton av pepparot som känns bekant ifrån blandannat Zind-Humbrechts Z006 Zind som dominerar doften tillsammans med mängder av mineral som liknar pulveriserad lakritsstång.

"Silicis" har en viss fyllighet i munnen, men känns ändå huvudsakligen sval och elegant. Fräsch och slank frukt, kryddighet som ger någon halvsekunds sting av finstämd beska.Därtill en känsla av honungsvicks och franska pinjekarameller och en mineral karaktär som ger en nästintill kännbar salmiaksälta. Syran är inte på något vis jättehög, men vinet är ändå mycket balanserat och elegant.

Jag har inte druckit några mängder Pinot Gris, men det här är tillsammans med exempelvis Domaine Weinbach Pinot Gris Cuvée Laurence ett vin som får mig att önska att jag gjorde det oftare.

Vi avslutar kvällen med Pinot Noir från strålande Jura producenten Château d´Arlay.

2003 Côtes du Jura Rouge, har jag tidigare provat i årgång 2002. Egensinnig sval alp Pinot som får fyra år på stora fat för önskad mjuk oxidationskaraktär. Det brukar vara rejält slankt, lite kärnigt, kryddigt, örtigt, rosenparfymerat och bärigt med körsbär, hallon och jordgubbar i klassisk Pinot Noir anda. Definitivt inte den mest publikfriande varianten, men med en tilltalande personlighet och komplexitet för ett vin i drygt 150 kronors klassen.

Å andra sidan var ju 2003 på många sätt lite av en tid i helvetet och sortimentsprovningar har bevisat att det, åtminstonde för min del är en årgång att provsmaka noga innan inköp. Vanligtvis fantastiska viner ifrån Bourgogne, Norra Rhône och Piemonte har varit syltiga och smörkolastinna. Hur lyckades då familje de Laguiche?

2003 Côtes du Jura Rouge, är vackert rubinröd med medelhög intensitet och vissa tecken på en begynnande mognad. Doften är ganska stor och intensiv med mycket körsbär och körsbärskärnor, lite hallon och jordgubbar. Till det en fond av mjukt inbakad kryddighet från druva och fat, några rosor, örter, lite animaliska drag i hängmörad, nötig stil och blodig mineral.

I munnen öppnar vinet med förvånansvärt fyllig, intensiv bittermandel och kanelkryddig körsbärsfrukt som sträcks ut och avklingar med jordiga hallon, kryddiga fat, lakrits och en jordgubbskaraktär som är lite jordgubbsyltig på samma sätt som riktigt bra grenache. Syran och strävheten är tilltalande utan att vara mycket eller extremt och som konversationsvin är det hela grymt tilltalande. Helt klart gör sig årgången påmind och blint hade man nog gissat på helt andra breddgrader. Å andra sidan lär det här vara ungefär så publikt en Jura Pinot kan tänkas bli.




Vi avslutar kvällen med Vieux Marc de Jura 1999 från samma producent. Det här är en personlig favorit på avec fronten. Savagnin pressresterna från husets Vin Jaune får sex år på ek och resultatet är en himmelsk dryck som doftar som aprikoser, gula plommon och vita blommor som syltats in i karamelliserat socker, kanel, kardemumma, nejlika, vanilj och andra söta kryddor. 2cl är en upplevelse som räcker länge och dessutom inte dövar munnen ifall man skulle bli sugen på något mer efteråt.



På det hela taget en förträfflig middag på en förträfflig junikväll. Låt oss hoppas att det blir fler sådana efter att vi tagit oss igenom midsommarregnet.

Modern tungvikt: Frankrike vs. Spanien, Juni 2008

"Här är det muskler", hade Bengt Frithiofsson sagt om dessa viner hade recenserats i Nyhetsmorgon. Och muskler är precis vid det handlar om... Modern tungvikt i 3 ronder.

I modern europeisk tungvikt kan vi förvänta oss gamla, mer eller mindre bortglömda vindistrikt i varma områden, ofta mer eller mindre bortglömda och undanskuffade druvsorter och gamla stockar. Därtill toppmodern vinmakning med extrem extraktion, mer eller mindre 100% nya fat och alkoholhalter man behövde hälla sprit i vinet för att uppnå för hundra år sedan.

Kvällens match är tungvikt, men inte supertungvikt och representaterna kommer från Toro i nordvästra Spanien samt Cahors i sydvästra Frankrike.

En kortare presentation:

2004 Château du Cèdre "Le Cèdre", kommer som sagt var ifrån Cahors i sydvästra Frankrike sydost inåt i landet från Bordeaux sett, vid floden Lot och är till 100% Malbec, som innan den på senare år blev trendig i Argentina snarare gick under namn som Côt eller Auxerrois. De äldsta stockarna i slottets ägo är drygt femtio år, men de används i princip bara till prestigevinet GC. Snittåldern på rankorna som ger frukten till Le Cèdre är 30 till 40 år och vinet väger in på 14%.




2004 Bodegas Numanthia-Termes "Numanthia", är lillebror till en av Toros stora stjärnor, Termanthia och är 100% Tinta de Toro, vilket är det lokala namnet för Tempranillo. Toro är ett område som präglas av ett extremt inlandsklimat, med mycket heta somrar som borgar för en helt annan stil än i exempelvis Rioja. Jordmånen är till stor del sand, vilket gör att det ännu finns många vingårdar i området som har rotäkta stockar. Detta gäller för Numanthia-Termes vingårdar och rankorna som ger frukten till Numanthia är 70 till 100år gamla och vinet väger in på 14.5%.





Alla strålkastare på kombattanterna. Tre timmar i karaff och vi är redo att låta klockan ringa för match.

2004 Le Cèdre vs. 2004 Numanthia

Rond 1, färg:

Le Cèdre inleder matchen, vackert djup-lila, ogenomtränglig, med en kärna svart som natten.

Numanthia är än mörkare, nästan helt svart med lite rödsvarta stick, som levrat blod ungefär.

Summering: Vi har ju bara börjat och det här är ju något av en paradgren för den här typen av vin. Om man tycker att poängen är att vinet skall vara så mörkt och koncentrerat som möjligt så vinner Numnathia med en hårsmån. Det "svarta vinet från Lot" är mindre svart än "Tjuren från Zamora"

Rond 2, doft:

Le Cèdre har en ren, stor och koncentrerad doft av mörka syrliga plommon, lite svartvinbärsaft, blyertspenna, sötaktig tobak och lite animaliska inslag av kött och stall. Därtill kaffe och vanilj från ekfaten, som är påtagliga, men ändå bara en del i den mycket intensiva doften.

Numanthia är förstås också stor och koncentrerad i doften, frukten går mot varma jordgubbar och mörka körsbär, rökig, nästan stendammslik mineral och lite rått kött finns här också. Även här är ekfatskaraktären mycket påtaglig, fast mer karamelliserat söt och med massor av söta kryddor.

Summering: Kvalitetsmässigt känns vinerna jämna. Det bli huvudsakligen en fråga om smak. Personligen föredrar jag Cahors-vinet som känns lite svalare och fräschare i doften.

Rond 3, i munnen:

är Le Cèdre rejält fyllig, modernt fruktpackad, viskös och med rejäl längd. Syran är i linje med fruktinslagen i doften hög och ger bra fräschör, tanninerna är bestämda men modernt sammets mjuka och rätar likt en snäll dörrvakt upp vinet när det hotar att falla på ändan. Faten är liksom i doften rejält inbakade i den massiva frukten och i mitt tycke bara en tillgång i den här typen av vin.

Numanthia börjar i en ännu lite bredare stil, alkoholen är något mer påtaglig, för tankarna åt kirschlikörhållet, men även här håller syra och tannin vinet ifrån att gå över styr. Tanninerna känns något aggesivare, men det är fortfarande frukt och sötkryddiga fat som är det bestående intrycket efter det att eftersmaken ebbat ut.

Summering: Det är jämnt, mycket jämnt. Åtminstonde rent kvalitetsmässigt. Personligt tycke vad man uppskattar/stör sig på i doft och smakkaraktär fäller avgörandet.
Båda vinerna är trotts koncentration, alkohol och fatbehandling fint balanserade och gör sig mycket bra som grillvin om man kan hålla sig ifrån söta BBQ influenser.
Oavgjort, även om jag tror att Le Cèdre skulle få vara med vid fler tillfällen på mitt bord.

Parentes: Provade samma årgång Numanthia ca 8 månader innan det här tillfället. Då var färgen absolut kolsvart, doften rejält knuten och tanninerna så aggresiva att vinet var svårspottat. Det är som transformerat sedan dess. Absolut drick-moget om man vill ha lite tanninbett.