Modern tungvikt: Frankrike vs. Spanien, Juni 2008

"Här är det muskler", hade Bengt Frithiofsson sagt om dessa viner hade recenserats i Nyhetsmorgon. Och muskler är precis vid det handlar om... Modern tungvikt i 3 ronder.

I modern europeisk tungvikt kan vi förvänta oss gamla, mer eller mindre bortglömda vindistrikt i varma områden, ofta mer eller mindre bortglömda och undanskuffade druvsorter och gamla stockar. Därtill toppmodern vinmakning med extrem extraktion, mer eller mindre 100% nya fat och alkoholhalter man behövde hälla sprit i vinet för att uppnå för hundra år sedan.

Kvällens match är tungvikt, men inte supertungvikt och representaterna kommer från Toro i nordvästra Spanien samt Cahors i sydvästra Frankrike.

En kortare presentation:

2004 Château du Cèdre "Le Cèdre", kommer som sagt var ifrån Cahors i sydvästra Frankrike sydost inåt i landet från Bordeaux sett, vid floden Lot och är till 100% Malbec, som innan den på senare år blev trendig i Argentina snarare gick under namn som Côt eller Auxerrois. De äldsta stockarna i slottets ägo är drygt femtio år, men de används i princip bara till prestigevinet GC. Snittåldern på rankorna som ger frukten till Le Cèdre är 30 till 40 år och vinet väger in på 14%.




2004 Bodegas Numanthia-Termes "Numanthia", är lillebror till en av Toros stora stjärnor, Termanthia och är 100% Tinta de Toro, vilket är det lokala namnet för Tempranillo. Toro är ett område som präglas av ett extremt inlandsklimat, med mycket heta somrar som borgar för en helt annan stil än i exempelvis Rioja. Jordmånen är till stor del sand, vilket gör att det ännu finns många vingårdar i området som har rotäkta stockar. Detta gäller för Numanthia-Termes vingårdar och rankorna som ger frukten till Numanthia är 70 till 100år gamla och vinet väger in på 14.5%.





Alla strålkastare på kombattanterna. Tre timmar i karaff och vi är redo att låta klockan ringa för match.

2004 Le Cèdre vs. 2004 Numanthia

Rond 1, färg:

Le Cèdre inleder matchen, vackert djup-lila, ogenomtränglig, med en kärna svart som natten.

Numanthia är än mörkare, nästan helt svart med lite rödsvarta stick, som levrat blod ungefär.

Summering: Vi har ju bara börjat och det här är ju något av en paradgren för den här typen av vin. Om man tycker att poängen är att vinet skall vara så mörkt och koncentrerat som möjligt så vinner Numnathia med en hårsmån. Det "svarta vinet från Lot" är mindre svart än "Tjuren från Zamora"

Rond 2, doft:

Le Cèdre har en ren, stor och koncentrerad doft av mörka syrliga plommon, lite svartvinbärsaft, blyertspenna, sötaktig tobak och lite animaliska inslag av kött och stall. Därtill kaffe och vanilj från ekfaten, som är påtagliga, men ändå bara en del i den mycket intensiva doften.

Numanthia är förstås också stor och koncentrerad i doften, frukten går mot varma jordgubbar och mörka körsbär, rökig, nästan stendammslik mineral och lite rått kött finns här också. Även här är ekfatskaraktären mycket påtaglig, fast mer karamelliserat söt och med massor av söta kryddor.

Summering: Kvalitetsmässigt känns vinerna jämna. Det bli huvudsakligen en fråga om smak. Personligen föredrar jag Cahors-vinet som känns lite svalare och fräschare i doften.

Rond 3, i munnen:

är Le Cèdre rejält fyllig, modernt fruktpackad, viskös och med rejäl längd. Syran är i linje med fruktinslagen i doften hög och ger bra fräschör, tanninerna är bestämda men modernt sammets mjuka och rätar likt en snäll dörrvakt upp vinet när det hotar att falla på ändan. Faten är liksom i doften rejält inbakade i den massiva frukten och i mitt tycke bara en tillgång i den här typen av vin.

Numanthia börjar i en ännu lite bredare stil, alkoholen är något mer påtaglig, för tankarna åt kirschlikörhållet, men även här håller syra och tannin vinet ifrån att gå över styr. Tanninerna känns något aggesivare, men det är fortfarande frukt och sötkryddiga fat som är det bestående intrycket efter det att eftersmaken ebbat ut.

Summering: Det är jämnt, mycket jämnt. Åtminstonde rent kvalitetsmässigt. Personligt tycke vad man uppskattar/stör sig på i doft och smakkaraktär fäller avgörandet.
Båda vinerna är trotts koncentration, alkohol och fatbehandling fint balanserade och gör sig mycket bra som grillvin om man kan hålla sig ifrån söta BBQ influenser.
Oavgjort, även om jag tror att Le Cèdre skulle få vara med vid fler tillfällen på mitt bord.

Parentes: Provade samma årgång Numanthia ca 8 månader innan det här tillfället. Då var färgen absolut kolsvart, doften rejält knuten och tanninerna så aggresiva att vinet var svårspottat. Det är som transformerat sedan dess. Absolut drick-moget om man vill ha lite tanninbett.